Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)
Efter my
cket snack så kom den äntligen, Steven Spielbergs tolkning av Tintin. För av någon konstig anledning så peppar alla så fort Spielberg kommer med något nytt utan att ha i åtanke att nästan allt han gjort har varit skit, och att vi bara nostalgiskt klamrar oss fast vid hans fåniga äventyrsfilmer vi kollade på som småglin under 80 och 90-talen. Trots denna lilla insikt så peppade så även jag denna gången, då jag sedan barnsben älskat Tintin. Min allra första film som jag köpte var t.om en Tintin-film i form av Tintin - De Sju Kristallkulorna. Jag var 9år och hade sparat ihop några veckors veckopeng för att köpa den på VHS på Stor&Liten, och jag har den kvar i min ägo än idag, snart 20år senare... Men tillbaka till filmen.
Jag kan börja med att säga att sällan har jag sett så mycket action i en film. Jag kanske börjar bli gammal, men jag fick ont i hjärtat. Knappt en still minut, och så här i efterhand, en sisådär två veckor efter att jag sett filmen, så förstår jag inte riktigt vad jag har sett. Vad var det som var bra med filmen egentligen? Visst, jag gillar Tintin, men detta äventyr är långt ifrån ett av mina favoriter, men är väl ett måste att filmatisera då det är då Haddock och Tintin möts för första gången.
Eftersom filmen nästan enkom bestod av fartfylld action så finns inte mycket annat att recensera. Actionscenerna får klart godkänt, men helheten då? Jag är ju ändå beredd att ge spektaklet en trea. Att filmen får så pass högt betyg, beror på att det faktiskt är något av en upplevelse att utsättas för så pass mycket action under så kort tid, som denna genererar. Först mot slutet när det skulle fäktas med kranar kände jag att jag hade fått nog, och ville bara att eländet skulle ta slut. Sedan så finns det ingenting att klaga på när det kommer till animationerna. Tycker man har lyckats få till ett bra utseende på Tintin. Dnt där pojkaktiga utseendet med den odefinerbara åldern är helt rätt. Däremot så tycker jag inte att Haddocks karaktär känns helt hundra, även fast han är osedvanligt patetisk i just denna lilla Tintin-historia i boken också.
Det enda som känns fel i denna (förutom det är med den överdrivna action-frekvensen då återigen) är Milou, som blir lite väl mycket superhund i denna och inte alls den där kavaten som när det väl gäller ofta väljer något gott att tugga på framför Tintin...
Jaja, nog sagt och här kommer betyget: 3 narvalar av 5 möjliga, och så måste tilläggas att jag tycker det är lite trist att jag inte hade möjlighet att se denna på bio. För det är där den hör hemma. För snacka om att man sjabblat bort mycket av det som är lite magiskt med Tintin genom att bara köra på i 180 som man gör i denna snygga data-animerade version av seriealbumet/boken. Tråkigt...
cket snack så kom den äntligen, Steven Spielbergs tolkning av Tintin. För av någon konstig anledning så peppar alla så fort Spielberg kommer med något nytt utan att ha i åtanke att nästan allt han gjort har varit skit, och att vi bara nostalgiskt klamrar oss fast vid hans fåniga äventyrsfilmer vi kollade på som småglin under 80 och 90-talen. Trots denna lilla insikt så peppade så även jag denna gången, då jag sedan barnsben älskat Tintin. Min allra första film som jag köpte var t.om en Tintin-film i form av Tintin - De Sju Kristallkulorna. Jag var 9år och hade sparat ihop några veckors veckopeng för att köpa den på VHS på Stor&Liten, och jag har den kvar i min ägo än idag, snart 20år senare... Men tillbaka till filmen.
I Tintin och Enhörningens Hemlighet så får Tintin nys om att det finns en karta till ett sjunket skepp fullt av skatter, efter att ha köpt ett antikt minst sagt populärt miniatyrskepp på en loppis. Detta skepp leder Tintin rakt i händerna inte bara på skurkar, utan också på hans blivande trogne följeslagare Kapten Haddock, vars förfader var ägaren till skeppet Enhörningen.
Jag kan börja med att säga att sällan har jag sett så mycket action i en film. Jag kanske börjar bli gammal, men jag fick ont i hjärtat. Knappt en still minut, och så här i efterhand, en sisådär två veckor efter att jag sett filmen, så förstår jag inte riktigt vad jag har sett. Vad var det som var bra med filmen egentligen? Visst, jag gillar Tintin, men detta äventyr är långt ifrån ett av mina favoriter, men är väl ett måste att filmatisera då det är då Haddock och Tintin möts för första gången.
Eftersom filmen nästan enkom bestod av fartfylld action så finns inte mycket annat att recensera. Actionscenerna får klart godkänt, men helheten då? Jag är ju ändå beredd att ge spektaklet en trea. Att filmen får så pass högt betyg, beror på att det faktiskt är något av en upplevelse att utsättas för så pass mycket action under så kort tid, som denna genererar. Först mot slutet när det skulle fäktas med kranar kände jag att jag hade fått nog, och ville bara att eländet skulle ta slut. Sedan så finns det ingenting att klaga på när det kommer till animationerna. Tycker man har lyckats få till ett bra utseende på Tintin. Dnt där pojkaktiga utseendet med den odefinerbara åldern är helt rätt. Däremot så tycker jag inte att Haddocks karaktär känns helt hundra, även fast han är osedvanligt patetisk i just denna lilla Tintin-historia i boken också.
Det enda som känns fel i denna (förutom det är med den överdrivna action-frekvensen då återigen) är Milou, som blir lite väl mycket superhund i denna och inte alls den där kavaten som när det väl gäller ofta väljer något gott att tugga på framför Tintin...
Jaja, nog sagt och här kommer betyget: 3 narvalar av 5 möjliga, och så måste tilläggas att jag tycker det är lite trist att jag inte hade möjlighet att se denna på bio. För det är där den hör hemma. För snacka om att man sjabblat bort mycket av det som är lite magiskt med Tintin genom att bara köra på i 180 som man gör i denna snygga data-animerade version av seriealbumet/boken. Tråkigt...
Trackback
