Temalista - Hund på film
Jag är inte bara filmbloggare utan också stolt hundägare. Själva namnet på bloggen, bouvier film, kommer ursprungligen från att jag har en hund av rasen bouvier des flandres.
Med detta sagt så är det självklart av intresse att se på lite film innehållandes hundar, och så har jag också gjort i mina dagar, och nu tänkte jag lista några som det är värt att skriva några rader om. Håll till godo!:
Ett riktigt hundliv / It's a Dogs Life
Ett riktigt hundliv är en lite udda pärla från 1955. Här får vi följa en kamphunds (ja, en tvättäkta kamphund) klassresa från det hårda livet som slagkämpe till fin utställningshund. Hunden är av rasen bullterrier och är precis så charmig som de kan vara.
Filmen är trots sin disney-aktiga framtoning inte alls speciellt barnvänlig med tanke på handlingen. Nu ser man visserligen inte mycket av dessa hundslagsmål, men det är ändå ingen film som riktar sig till barn eller som familjefilm. Om den hade varit japansk hade man säkert tänkt annorlunda (har våldsamma Silver Fang i åtanke, nu när vi ändå är inne på hundar) Allt som allt så tycker jag allt den är värd en 3a i betyg av 5 möjliga. Går att streama på youtube har jag för mig.
Hachiko - En vän för livet / Hachiko: A Dog's Story
(Den amerikanska versionen från 2009 regisserad av Lasse Hallström) Av någon märklig anledning en omåttligt populär film bland hundvänner och andra med dålig filmsmak. Baserad på en sann historia om en Akita-hund som var sjukligt lojal mot sin husse, och som efter sin död fick en staty rest över sig på den tågperrong han satt i åratal och väntade på sin ägares hemkomst. Richard Gere spelar hunden Hachicos ägare i detta fallet, och det är inte konstigt att han dör så tidigt in i filmen, då han verkar spela döende enda från första scenen han är med i.
Inte en tår föll när jag såg denna, men jag lyckades se hela trots bristande manus. När filmen var slut så kom jag ihåg att jag tänkte mycket på hur illa det vore om akitan blev den nya "mode-hunden" efter framgångarna med den här filmen. Så verkar som tur var inte blivit fallet och filmen får en knapp 2a av 5 möjliga.
10 Promises to my Dog / Inu to watashi no 10 no yakusok
Om man tycker om Hachiko - En vän för livet, så kanske denna film är något? Ännu mer sentimental smörja av det smått oengagerande slaget, och så är det japanskt också. I 10 Promises to my Dog från 2008 får vi följa en flicka vid namn Akari som vid 14års ålder tar hand om en valp som springer in på hennes bakgård. För att få behålla hunden så säger hennes mamma att hon måste lova 10 saker. Utifrån dessa saker så får vi följa Akari och hennes uppväxt och hennes hunds roll i hennes liv fram till hundens död.
Grundkonceptet är rätt så bra, och det hade kunnat bli en riktigt bra film trots uppenbar risk för att bli allt för töntigt. Nu lyckas man inte riktigt, men den faller säkert vissa i smaken. Hunden är för övrigt en tråkig Golden Retriever och filmen får en 2a av 5 möjliga av mig.
Vit hund / White Dog
Vit hund från 1981 har en plot som gör en oerhört misstänksam när det kommer till om detta verkligen kommer erhålla någon som helst kvalité, utöver en möjlig humoristisk sådan. Handlingen är nämligen som följer:
En ung skådespelerska förbarmar sig över en vit herdehund (som de vita schäfrarna numera skall kallas, vill jag erinra mig) Det hon inte vet är att den vita hunden har tränats till att attackera alla svarta människor den ser. När hon kommer till insikt om detta så är hon nästintill den enda som tror att det går att träna bort, och en man vid namn Winfield antar utmaningen.
Detta är gravallvarligt, med en symbolik som inte går att ta miste på. Riktigt bra är det också. Trots viss brist i skådespeleriet på sina håll. Den som har sett till att hunden gör det den skall är dock så pass skicklig att man köper allt med hull och hår. Betyget blir 4a av 5 möjliga.
A Dog of Flandres
Den hundras jag har hemma har en barn/ungdomsbok till sin ära, och ett par filmer som är baserade på den. A dog of Flandres heter boken och filmerna, och jag väljer härmed att skriva om den icke-animerade från 1999 där hunden är en märkligt klippt bouvier des Flandres och innehåller så även en lite mer välfriserad John Voight. Handlingen är som följer:
Nello bor hos sin farfar i utkanten av Antwerpen och livnär sig på att sälja mjölk. De hittar en hund som blivit misshandlad och tar hand om den. Hunden hjälper dem att transportera mjölk in till staden för försäljning och är oumbärlig hjälp och sällskap till pojken när hans farfar går och dör. Nello har utöver sitt liv som mjölkbud ett brinnande intresser för att teckna, och han får nära kontakt med en äldre man (John Voight) som är konstnär själv, och ser att pojken har talang.
Lite för lite hund, och lite för mycket dålig film. En 2a av 5 möjliga!
Marley och jag / Marley & Me
I Marley och jag från 2008 får vi ta del av den omåttligt charmige Owen Wilson (spelar John) och hans rätt så härliga igenkännbara understimulerade ouppfostrade snälla hund Marley. John och hans flickvän bestämmer sig nämligen för att skaffa hund, och om man vet någonting om hundar så vet man att de har sig själva att skylla när hunden beter sig sådär "illa" som hundar gör och så är det meningen att man skall tycka det är lite roligt och knasigt. Och visst har filmen sin charm. Ser man den med sjukt låga förväntningar (vilket man självklart gör) så blir man faktiskt smått glatt överraskad när den faktiskt har lite att komma med. Det är nämligen fint på något sätt att de faktiskt älskar hunden trots alla sina "brister", och Marley och jag får faktiskt godkänt, 2 av 5 möjliga.
Flykten mot Frihet / The Plague Dogs
En av mina favoritfilmer är en "hundfilm". Har skrivit om den tidigare, men var tvungen att slänga med den här också. Läs om filmen på temalistan Sevärd animerad film del 2 - USA och finns listad under F - 1 på bloggen.
Med detta sagt så är det självklart av intresse att se på lite film innehållandes hundar, och så har jag också gjort i mina dagar, och nu tänkte jag lista några som det är värt att skriva några rader om. Håll till godo!:
Ett riktigt hundliv / It's a Dogs Life
Ett riktigt hundliv är en lite udda pärla från 1955. Här får vi följa en kamphunds (ja, en tvättäkta kamphund) klassresa från det hårda livet som slagkämpe till fin utställningshund. Hunden är av rasen bullterrier och är precis så charmig som de kan vara.
Filmen är trots sin disney-aktiga framtoning inte alls speciellt barnvänlig med tanke på handlingen. Nu ser man visserligen inte mycket av dessa hundslagsmål, men det är ändå ingen film som riktar sig till barn eller som familjefilm. Om den hade varit japansk hade man säkert tänkt annorlunda (har våldsamma Silver Fang i åtanke, nu när vi ändå är inne på hundar) Allt som allt så tycker jag allt den är värd en 3a i betyg av 5 möjliga. Går att streama på youtube har jag för mig.
Hachiko - En vän för livet / Hachiko: A Dog's Story
(Den amerikanska versionen från 2009 regisserad av Lasse Hallström) Av någon märklig anledning en omåttligt populär film bland hundvänner och andra med dålig filmsmak. Baserad på en sann historia om en Akita-hund som var sjukligt lojal mot sin husse, och som efter sin död fick en staty rest över sig på den tågperrong han satt i åratal och väntade på sin ägares hemkomst. Richard Gere spelar hunden Hachicos ägare i detta fallet, och det är inte konstigt att han dör så tidigt in i filmen, då han verkar spela döende enda från första scenen han är med i.
Inte en tår föll när jag såg denna, men jag lyckades se hela trots bristande manus. När filmen var slut så kom jag ihåg att jag tänkte mycket på hur illa det vore om akitan blev den nya "mode-hunden" efter framgångarna med den här filmen. Så verkar som tur var inte blivit fallet och filmen får en knapp 2a av 5 möjliga.
10 Promises to my Dog / Inu to watashi no 10 no yakusok
Om man tycker om Hachiko - En vän för livet, så kanske denna film är något? Ännu mer sentimental smörja av det smått oengagerande slaget, och så är det japanskt också. I 10 Promises to my Dog från 2008 får vi följa en flicka vid namn Akari som vid 14års ålder tar hand om en valp som springer in på hennes bakgård. För att få behålla hunden så säger hennes mamma att hon måste lova 10 saker. Utifrån dessa saker så får vi följa Akari och hennes uppväxt och hennes hunds roll i hennes liv fram till hundens död.
Grundkonceptet är rätt så bra, och det hade kunnat bli en riktigt bra film trots uppenbar risk för att bli allt för töntigt. Nu lyckas man inte riktigt, men den faller säkert vissa i smaken. Hunden är för övrigt en tråkig Golden Retriever och filmen får en 2a av 5 möjliga av mig.
Vit hund / White Dog
Vit hund från 1981 har en plot som gör en oerhört misstänksam när det kommer till om detta verkligen kommer erhålla någon som helst kvalité, utöver en möjlig humoristisk sådan. Handlingen är nämligen som följer:
En ung skådespelerska förbarmar sig över en vit herdehund (som de vita schäfrarna numera skall kallas, vill jag erinra mig) Det hon inte vet är att den vita hunden har tränats till att attackera alla svarta människor den ser. När hon kommer till insikt om detta så är hon nästintill den enda som tror att det går att träna bort, och en man vid namn Winfield antar utmaningen.
Detta är gravallvarligt, med en symbolik som inte går att ta miste på. Riktigt bra är det också. Trots viss brist i skådespeleriet på sina håll. Den som har sett till att hunden gör det den skall är dock så pass skicklig att man köper allt med hull och hår. Betyget blir 4a av 5 möjliga.
A Dog of Flandres
Den hundras jag har hemma har en barn/ungdomsbok till sin ära, och ett par filmer som är baserade på den. A dog of Flandres heter boken och filmerna, och jag väljer härmed att skriva om den icke-animerade från 1999 där hunden är en märkligt klippt bouvier des Flandres och innehåller så även en lite mer välfriserad John Voight. Handlingen är som följer:
Nello bor hos sin farfar i utkanten av Antwerpen och livnär sig på att sälja mjölk. De hittar en hund som blivit misshandlad och tar hand om den. Hunden hjälper dem att transportera mjölk in till staden för försäljning och är oumbärlig hjälp och sällskap till pojken när hans farfar går och dör. Nello har utöver sitt liv som mjölkbud ett brinnande intresser för att teckna, och han får nära kontakt med en äldre man (John Voight) som är konstnär själv, och ser att pojken har talang.
Lite för lite hund, och lite för mycket dålig film. En 2a av 5 möjliga!
Marley och jag / Marley & Me
I Marley och jag från 2008 får vi ta del av den omåttligt charmige Owen Wilson (spelar John) och hans rätt så härliga igenkännbara understimulerade ouppfostrade snälla hund Marley. John och hans flickvän bestämmer sig nämligen för att skaffa hund, och om man vet någonting om hundar så vet man att de har sig själva att skylla när hunden beter sig sådär "illa" som hundar gör och så är det meningen att man skall tycka det är lite roligt och knasigt. Och visst har filmen sin charm. Ser man den med sjukt låga förväntningar (vilket man självklart gör) så blir man faktiskt smått glatt överraskad när den faktiskt har lite att komma med. Det är nämligen fint på något sätt att de faktiskt älskar hunden trots alla sina "brister", och Marley och jag får faktiskt godkänt, 2 av 5 möjliga.
Flykten mot Frihet / The Plague Dogs
En av mina favoritfilmer är en "hundfilm". Har skrivit om den tidigare, men var tvungen att slänga med den här också. Läs om filmen på temalistan Sevärd animerad film del 2 - USA och finns listad under F - 1 på bloggen.
Män och deras dockor
I denna temalista så tänkte jag lista ett gäng filmer där män på olika sätt har en mer eller mindre osund relation till människoliknande dockor. För sådana filmer finns det ju mer än en av, och de flesta är faktiskt mer än sevärda. Låt oss börja:
V
axdockan
Denna svenska gamla höjdarrulle är en liten bortglömd pärla med ingen mindre än Per Oscarsson som brillierar i huvudrollen som förvirrade stackars Lundgren, en man som i sin ensamhet riktar sin kärlek och omtanke mot en skyltdocka han stulit då han gått nattvakt. Trots att ett visst obehag ofta infinner sig då galenskapen hos Lundgren blir lite väl påtaglig så tycker man ändå förbaskat synd om honom, och man vill bara ge honom en kram. 4 av 5 kramar för att vara exakt. Detta är riktigt bra och favoriten på denna lilla temalista.
Skyltdockan.
Året är 1987, och det är 80-tal så det ryker om det i nästa film där härlige ack så charmige James Spader är med, men tyvärr så får vi nöja oss med McCarthy i huvudrollen. Han spelar Switcher, en kille som bygger en skyltdocka/mannekängdocka som kommer till liv. Ja, det är 80komedi denna gången och inget svenskt gammalt välspelat drama, men helt ok ändå. Underhållande och inte utan att man kan bli lite nostalgisk. 3 av 5 är betyget.
Love Object
Under modernare tid så kanske inte skyltdockan är det vanligaste valet då män sökt kvinligt livlöst sällskap (eller vad vet jag egentligen om det?), nej då vänder man sig kanske främst till ett företag som gör dig en verklighetstrogen sexdocka, av hårdplast eller en sådan där uppblåsbar, eller något annat tåligt material och skepnad. I Love Object från 2003 så stöter vi på en man (spelad av Desmond Harrington, numera känd från Dexter) som pga sin blyghet när det kommer till det kvinnliga könet köper hem en verklighetstrogen plastdocka. När han senare tar mod till sig att närma sig en riktig kvinna, som jobbar på hans jobb, och de börjar datea, så blir dockan avundsjuk. Självklart är dockan inte levande på riktigt, utan Desmond spelar en spritt språngande galning försås.
Tyvärr är detta inte sådär jättebra trots en hel del fina kvalitéer. 2 av 5
Lars and the Real Girl
Där skyltdockan var en 80-talskomedi, så är Lars and the Real Girl från 2007 mer av en modern feel good-film. Lars (vars karaktär har svenskt påbrå) har precis som föregående lite problem med att våga ta kontakt med verkliga kvinnor och gör en docka till hans nya kärlek istället. Som tur är gör detta honom inte till en mordisk galning utan en rätt söt patetisk figur som har hela det lilla samhällets stöd bakom sig när det kommer till hans val av flickvän. Lars spelas av Ryan Gosling, som gör ett bra jobb även i denna film. Han lär väl skjuta i höjden nu från förra årets succé med Drive menar jag. Stabil och mysig men lämnar mer att önska. 3 av 5
Air Doll
Ibland i dessa filmer så kommer ju dockorna till liv på riktigt, som i Skyltdockan och i denna Japanska film från 2009. (Citerar mig själv från filmtipset.se) .
Känns som man har sett det förut, blåst, naiv och timid japansk eller sydkoreansk flicka möter den hårda tragiska, men också vackra, verkligheten. Sedan får man inte glömma att ha med de totalt osexigaste sexscenerna också för att göra det hela komplett... Men det är klart att det fungerar även denna gång. Vackert foto, söt flicka och lågmält mysberättande med massor av allvar gör att denna film når upp till en trea. 3 av 5
Pin
Ännu en film där man känner igen någon från seriernas värld, för även fast jag sett Terry O'Quinn i filmer förut (fina Blint Raseri med Rutger Hauer bl.a) så är han väl för de flesta mer känd för rollen som John Locke i LOST. Hur som helst så handlar Pin från 1988 om en ung mans vänskap till sin fars gamla läkardocka, så det är ingen sexdocka, eller, det är iaf inte meningen att vara det, men vissa verkar tycka annorlunda. Anser dock att denna passar in rätt så bra på temat ändå, och så är det ju trevligt med en manlig docka, lite för jämstäldhetens skull, och för att filmen är så förbaskat charmig. 3 av 5 är betyget!
V
axdockanDenna svenska gamla höjdarrulle är en liten bortglömd pärla med ingen mindre än Per Oscarsson som brillierar i huvudrollen som förvirrade stackars Lundgren, en man som i sin ensamhet riktar sin kärlek och omtanke mot en skyltdocka han stulit då han gått nattvakt. Trots att ett visst obehag ofta infinner sig då galenskapen hos Lundgren blir lite väl påtaglig så tycker man ändå förbaskat synd om honom, och man vill bara ge honom en kram. 4 av 5 kramar för att vara exakt. Detta är riktigt bra och favoriten på denna lilla temalista.
Skyltdockan. Året är 1987, och det är 80-tal så det ryker om det i nästa film där härlige ack så charmige James Spader är med, men tyvärr så får vi nöja oss med McCarthy i huvudrollen. Han spelar Switcher, en kille som bygger en skyltdocka/mannekängdocka som kommer till liv. Ja, det är 80komedi denna gången och inget svenskt gammalt välspelat drama, men helt ok ändå. Underhållande och inte utan att man kan bli lite nostalgisk. 3 av 5 är betyget.
Love ObjectUnder modernare tid så kanske inte skyltdockan är det vanligaste valet då män sökt kvinligt livlöst sällskap (eller vad vet jag egentligen om det?), nej då vänder man sig kanske främst till ett företag som gör dig en verklighetstrogen sexdocka, av hårdplast eller en sådan där uppblåsbar, eller något annat tåligt material och skepnad. I Love Object från 2003 så stöter vi på en man (spelad av Desmond Harrington, numera känd från Dexter) som pga sin blyghet när det kommer till det kvinnliga könet köper hem en verklighetstrogen plastdocka. När han senare tar mod till sig att närma sig en riktig kvinna, som jobbar på hans jobb, och de börjar datea, så blir dockan avundsjuk. Självklart är dockan inte levande på riktigt, utan Desmond spelar en spritt språngande galning försås.
Tyvärr är detta inte sådär jättebra trots en hel del fina kvalitéer. 2 av 5
Lars and the Real GirlDär skyltdockan var en 80-talskomedi, så är Lars and the Real Girl från 2007 mer av en modern feel good-film. Lars (vars karaktär har svenskt påbrå) har precis som föregående lite problem med att våga ta kontakt med verkliga kvinnor och gör en docka till hans nya kärlek istället. Som tur är gör detta honom inte till en mordisk galning utan en rätt söt patetisk figur som har hela det lilla samhällets stöd bakom sig när det kommer till hans val av flickvän. Lars spelas av Ryan Gosling, som gör ett bra jobb även i denna film. Han lär väl skjuta i höjden nu från förra årets succé med Drive menar jag. Stabil och mysig men lämnar mer att önska. 3 av 5
Air DollIbland i dessa filmer så kommer ju dockorna till liv på riktigt, som i Skyltdockan och i denna Japanska film från 2009. (Citerar mig själv från filmtipset.se) .
Känns som man har sett det förut, blåst, naiv och timid japansk eller sydkoreansk flicka möter den hårda tragiska, men också vackra, verkligheten. Sedan får man inte glömma att ha med de totalt osexigaste sexscenerna också för att göra det hela komplett... Men det är klart att det fungerar även denna gång. Vackert foto, söt flicka och lågmält mysberättande med massor av allvar gör att denna film når upp till en trea. 3 av 5
PinÄnnu en film där man känner igen någon från seriernas värld, för även fast jag sett Terry O'Quinn i filmer förut (fina Blint Raseri med Rutger Hauer bl.a) så är han väl för de flesta mer känd för rollen som John Locke i LOST. Hur som helst så handlar Pin från 1988 om en ung mans vänskap till sin fars gamla läkardocka, så det är ingen sexdocka, eller, det är iaf inte meningen att vara det, men vissa verkar tycka annorlunda. Anser dock att denna passar in rätt så bra på temat ändå, och så är det ju trevligt med en manlig docka, lite för jämstäldhetens skull, och för att filmen är så förbaskat charmig. 3 av 5 är betyget!
Djungelkannibaler - En smaskig filmlista
De utspelar sig på okänd eller påhittad plats i amazonas, dit självklart ett gäng blekfisar beger sig för att undersöka förekomsten av kannibaler i området.
De är Italienska, rasistiska och sexistiska. Innehåller djurplågeri och dåligt skådespeleri. Lite gore och lite sex. Samhällskritik och 70-talsrytmik. De är "djungelkannibal-filmer!
Nu är det visserligen få som delar min fascination för kannibalism men jag tror att dessa kan uppskattas ändå. Dock inte av alla, såklart... Hur som helst, låt oss börja!
Börjar självklart med den kändaste på temat djungelkannibal-filmer; Cannibal Holocaust från 1980. Det är också den med hästlängder bästa av alla dessa italienska b-filmer. Med hållbart skådespeleri och verklighetstrogna scener så har denna kultfilm en gång i tiden misstänkts för att vara äkta. Eller iaf innehålla äkta tortyr och mordscener på människor, men det är "bara" de stackars djuren som fått lida på riktigt i denna film. Men det gör det hela inte till en sämre film för det! När man sedan lägger till att kritiken mot den vite mannens utnyttjande och övergrepp gentemot ursprungsbefolkningen och hennes land är så pass tydlig som i denna kannibalfilm, så kan det inte bli annat än en höjdare. Konsten vinner, konstverket är Cannibal Holocaust.
Rasismen flödar men kannibalfilmsälskarna jublar även åt nästa film, något av en föregångare till Cannibal Holocaust med sin likartade handling. De sista kannibalerna, eller Ultimo mondo cannibale som den heter på originalspråk, från 1977 spelar också på att det skulle vara verkligt det som sker, att filmen är material från en förlorad expedition. Här plågas det också djur till höger och vänster och kannibalerna är overkligt djuriska. Men till skillnad från Cannibal Holocaust så är det tydligt vilka som är "de onda" (vilket i detta fallet är kannibalerna) i De sista kannibalerna, och så har de en grotta till sitt förfogande. Helt ok skådespeleri och bra gore gör denna dock till en av de bättre i skaran och så har ju Ivan Rassimov huvudrollen.
Få saker var seriösa under 80-talet, och den där härliga oseriösa 80-talskänslan får man när man kollar på nästa kannibalfilm på listan; Massacre in Dinosaur Valley (Nudo e selvaggio) från 1985. Denna är den mest fartfyllda av alla filmerna på listan, och här finns inte massvis med "utfyllnadsscener", och den låter inte oss vänta enda in till slutet innan det börjar hända massa saker. Lite mer lättsam äventyrsfilm helt enkelt, med våpiga kvinnor och manliga män. Rätt så trevlig och underhållande, men inte så våldsam som man hoppas på, eller iaf räknar med, när man sätter på en italiensk kannibalfilm.
Nästa film, Cannibal Ferox från 1981, har en mer allvarsam ton. Långa scener på djur som plågas (djur som plågar djur i detta fallet) för att skapa en känsla av att djungeln är grym och obarmhärtig, samtidigt som man förväntansfullt skall sitta och förfäras över att det finns kannibaler i buskarna. Detta är faktiskt bra, så pass bra att det kunde varit i klass med Cannibal Holocaust om det inte vore för en sak; det riktigt usla skådespeleriet. Vilket man kan leva med om inte karaktärerna i samband med det usla skådespeleriet känns karikatyrsmässiga. Men annars så har den allt man kan önska från en italiensk kannibalfilm och är klart sevärd.
När det kommer till italiensk kannibalfilm så får man inte snåla med snygga tjejer. Detta har man tagit till vara på i Bergets grymma hemlighet (La montagna del dio cannibale) från 1978 och har slängt in Ursula Andress i huvudrollen, vars karaktär beger sig in i djungeln tillsammans med en stilig karl för att leta reda på hennes försvunne bror. En rätt så snäll kannibalfilm som inte bjuder på sådär jättemycket av värde egentligen, utan är lite sådär mysig bara. Sådan här kvalificerad skit görs helt enkelt inte längre. Charmigt och helt ok underhållning.
Sista filmen som jag skall ha med på listan (listan kan nämligen med lite vilje göras mycket längre) är Omänsklig fasa (Mangiati Vivi) från 1980. Här har man varit så fräcka att man klippt och klistrat scener från redan befintlig kannibalfilm för att göra sin egen lite mer spektakulär. Riktigt roligt faktiskt, och jag väljer nu att citera mig själv och det jag skrev som kommentar på filmtipset.se 3/3 2010 angående filmen. Vilket också får avrunda detta filmbloggsinlägg:
"Hahaha, de handlade alltså inte om att sno som att göra en exakt likadan scen, utan att ta klipp direkt från filmen, hur bra som helst :P Mycket bitchslappande, cool musik, djurplågeri, sjukt vassa knivar, rasism, nakenhet och våpighet blir det som sig bör i kannibalrullar (säger jag som "PK vänster", feminist och vegeterian) Är även skönt att inte se ännu en kannibalrulle där de bara går omkring i djungeln och upplever den "brutala men ack så vackra naturen" hela första timmen. Sen kanske inte knasversionen av Jonestown var så mycket bättre, hmm... en stark tvåa får det bli. Helt ok alltså."
De är Italienska, rasistiska och sexistiska. Innehåller djurplågeri och dåligt skådespeleri. Lite gore och lite sex. Samhällskritik och 70-talsrytmik. De är "djungelkannibal-filmer!
Nu är det visserligen få som delar min fascination för kannibalism men jag tror att dessa kan uppskattas ändå. Dock inte av alla, såklart... Hur som helst, låt oss börja!
Börjar självklart med den kändaste på temat djungelkannibal-filmer; Cannibal Holocaust från 1980. Det är också den med hästlängder bästa av alla dessa italienska b-filmer. Med hållbart skådespeleri och verklighetstrogna scener så har denna kultfilm en gång i tiden misstänkts för att vara äkta. Eller iaf innehålla äkta tortyr och mordscener på människor, men det är "bara" de stackars djuren som fått lida på riktigt i denna film. Men det gör det hela inte till en sämre film för det! När man sedan lägger till att kritiken mot den vite mannens utnyttjande och övergrepp gentemot ursprungsbefolkningen och hennes land är så pass tydlig som i denna kannibalfilm, så kan det inte bli annat än en höjdare. Konsten vinner, konstverket är Cannibal Holocaust.
Rasismen flödar men kannibalfilmsälskarna jublar även åt nästa film, något av en föregångare till Cannibal Holocaust med sin likartade handling. De sista kannibalerna, eller Ultimo mondo cannibale som den heter på originalspråk, från 1977 spelar också på att det skulle vara verkligt det som sker, att filmen är material från en förlorad expedition. Här plågas det också djur till höger och vänster och kannibalerna är overkligt djuriska. Men till skillnad från Cannibal Holocaust så är det tydligt vilka som är "de onda" (vilket i detta fallet är kannibalerna) i De sista kannibalerna, och så har de en grotta till sitt förfogande. Helt ok skådespeleri och bra gore gör denna dock till en av de bättre i skaran och så har ju Ivan Rassimov huvudrollen.
Få saker var seriösa under 80-talet, och den där härliga oseriösa 80-talskänslan får man när man kollar på nästa kannibalfilm på listan; Massacre in Dinosaur Valley (Nudo e selvaggio) från 1985. Denna är den mest fartfyllda av alla filmerna på listan, och här finns inte massvis med "utfyllnadsscener", och den låter inte oss vänta enda in till slutet innan det börjar hända massa saker. Lite mer lättsam äventyrsfilm helt enkelt, med våpiga kvinnor och manliga män. Rätt så trevlig och underhållande, men inte så våldsam som man hoppas på, eller iaf räknar med, när man sätter på en italiensk kannibalfilm. 
Nästa film, Cannibal Ferox från 1981, har en mer allvarsam ton. Långa scener på djur som plågas (djur som plågar djur i detta fallet) för att skapa en känsla av att djungeln är grym och obarmhärtig, samtidigt som man förväntansfullt skall sitta och förfäras över att det finns kannibaler i buskarna. Detta är faktiskt bra, så pass bra att det kunde varit i klass med Cannibal Holocaust om det inte vore för en sak; det riktigt usla skådespeleriet. Vilket man kan leva med om inte karaktärerna i samband med det usla skådespeleriet känns karikatyrsmässiga. Men annars så har den allt man kan önska från en italiensk kannibalfilm och är klart sevärd.
När det kommer till italiensk kannibalfilm så får man inte snåla med snygga tjejer. Detta har man tagit till vara på i Bergets grymma hemlighet (La montagna del dio cannibale) från 1978 och har slängt in Ursula Andress i huvudrollen, vars karaktär beger sig in i djungeln tillsammans med en stilig karl för att leta reda på hennes försvunne bror. En rätt så snäll kannibalfilm som inte bjuder på sådär jättemycket av värde egentligen, utan är lite sådär mysig bara. Sådan här kvalificerad skit görs helt enkelt inte längre. Charmigt och helt ok underhållning.
Sista filmen som jag skall ha med på listan (listan kan nämligen med lite vilje göras mycket längre) är Omänsklig fasa (Mangiati Vivi) från 1980. Här har man varit så fräcka att man klippt och klistrat scener från redan befintlig kannibalfilm för att göra sin egen lite mer spektakulär. Riktigt roligt faktiskt, och jag väljer nu att citera mig själv och det jag skrev som kommentar på filmtipset.se 3/3 2010 angående filmen. Vilket också får avrunda detta filmbloggsinlägg:"Hahaha, de handlade alltså inte om att sno som att göra en exakt likadan scen, utan att ta klipp direkt från filmen, hur bra som helst :P Mycket bitchslappande, cool musik, djurplågeri, sjukt vassa knivar, rasism, nakenhet och våpighet blir det som sig bör i kannibalrullar (säger jag som "PK vänster", feminist och vegeterian) Är även skönt att inte se ännu en kannibalrulle där de bara går omkring i djungeln och upplever den "brutala men ack så vackra naturen" hela första timmen. Sen kanske inte knasversionen av Jonestown var så mycket bättre, hmm... en stark tvåa får det bli. Helt ok alltså."
Robotar, Androider och Cyborgs i film under 90-talet
Nu är det dags för nästa årtionde när det kommer till denna filmlistning. Ett årtionde med en hel drös kassa robot, droid och cyborg-filmer om jag får säga det själv. Här är de bästa bland de värsta och jag utelämnar Terminator 2 och Robocop 2&3 då jag nämnde ettorna i förra listningen.
En lite halv
kass film i allt sitt 90-talsskimmer är Hardware från 1990. Men postapokalyps skall alltid primeras och den onda roboten är rätt så häftig. För er som har glömt den så utspelar den sig i en framtid då världen har varit nära att gå under efter ett kärnvapenkrig. En skrotsamlare hittar ett robothuvud som han ger till sin flickvän. Huvudet visar sig dock tillhöra en mordisk krigsrobot... Ja, så vet man lite hur det kommer sluta.
Hela filmen känns dock som ett missat tillfälle att göra en riktigt bra film, men den får godkänt och en plats på denna lista.
Sedan har vi cyborgfilm med Jean-Claude Van Damme, och då inte den där hemska filmen Cyborg från 1989, nej utan den något underskattade filmen Universal Soldier från 1992. Dolph Lundgren och Van Damme spelar cyborg-soldater. Dolphans karaktär flippar totalt och tror han är tillbaka i Vietnamn och går bärsärk på gatorna medan Van Dammes karaktär måste stoppa honom. Låter väl hur bra som helst.
Har en favoritscen där Dolph Lundgren har suttit och gjort ett fint halsband av avhuggna öron och Van Damme kommer för att säga honom ett och annat, och Dolphan svarar med att skallra lite med öronen och säga "I'm all ears". En underhållande film helt enkelt, som är värdig en plats på listan.
Nä
sta film är en sådan där rulle jag hittade billig på VHS för x-antal år sedan. Med sjukt låga förväntningar så blev jag faktiskt lite glatt överraskad vill jag minnas. Screamers från 1995, klarar sig nämligen ganska bra på att det är en relativt hållbar story. Det är själva robotarna i filmen som kallas för "screamers", av anledning av deras minst sagt irriterande läte (vill jag minnas). De har levt sitt egna lilla liv på en avlägsen gruvplanet och blivit sjukt jobbiga att ha att göra med. Peter Wellers (från Robocop och The naked lunch m.fl.) och hans gäng åker dit för att ta itu med dem. Sci-fi på rätt hög nivå trots låg budget.
Takashi Miike, regissören bakom höjdarrullar som Visitor Q, Audition och Ichi the Killer, gjorde i början av sin karriär en film vid namn Full Metal Gokudô (Full Metal Yakuza) år 1997. Med en låg budget och med Robocop på näthinnan så känns den helt klart ändå som en Miike. Till skillnad från robpcop så är det i denna inte en snut som kommer till liv som cyborg utan gangster då, som titeln också ger en hint om.
Splatter och knasiga karaktärer om vartannat gör denna ändå godkänd, och värdig en plats här bland all annan skitfilm från 90-talet.
På tal om skitfilm så har min käre Rutger Hauer varit med i en hel del sådan. Trots att han faktiskt är en riktig skådis, vilket han visat i bl.a Blade Runner, Liftaren, Turkisk konfekt, Eureka m.fl, så dyker han upp i filmer som denna jag nu tänker nämna.
Ännu en postapokalyptisk film! Det är efterkrigstid på jorden och och kvar finns bara robotar och droider, en av dem är Omega Doom och Omega Doom är också namnet på denna film med Rutger från 1997. Klart sevärd om du är en Rutger-fan, och en film som faktiskt hade kunnat vara bra, men nu var den inte riktigt det.
Åh vad jag kommer ihåg hypen bakom sista rullen på listan som är The Matrix från 1999. Ja, det var så länge sedan nu, tänk vad tiden går fort.. Hur som helst så är det en sådan där film man antar att alla har sett, om man inte gjort det så spoilrar jag nu när jag drar handlingen lite snabbt.
Robotar har tagit över världen och använder människor som energikällor och skapar en drömvärld för dem i deras hjärnor så de skall hålla sig levande sålänge som möjligt. Keanu Reeves karaktär är dock utvald till att se till att detta får ett slut, han väljer rätt piller och hamnar i den hemska verkligheten. En film som fick alla att bli hobbyfilosofer och få de flesta att tvivla på vad som är verkligt och inte. Kassa uppföljare och en stel Keanu Reeves till trots, en bra film.
En lite halv
kass film i allt sitt 90-talsskimmer är Hardware från 1990. Men postapokalyps skall alltid primeras och den onda roboten är rätt så häftig. För er som har glömt den så utspelar den sig i en framtid då världen har varit nära att gå under efter ett kärnvapenkrig. En skrotsamlare hittar ett robothuvud som han ger till sin flickvän. Huvudet visar sig dock tillhöra en mordisk krigsrobot... Ja, så vet man lite hur det kommer sluta. Hela filmen känns dock som ett missat tillfälle att göra en riktigt bra film, men den får godkänt och en plats på denna lista.
Sedan har vi cyborgfilm med Jean-Claude Van Damme, och då inte den där hemska filmen Cyborg från 1989, nej utan den något underskattade filmen Universal Soldier från 1992. Dolph Lundgren och Van Damme spelar cyborg-soldater. Dolphans karaktär flippar totalt och tror han är tillbaka i Vietnamn och går bärsärk på gatorna medan Van Dammes karaktär måste stoppa honom. Låter väl hur bra som helst.Har en favoritscen där Dolph Lundgren har suttit och gjort ett fint halsband av avhuggna öron och Van Damme kommer för att säga honom ett och annat, och Dolphan svarar med att skallra lite med öronen och säga "I'm all ears". En underhållande film helt enkelt, som är värdig en plats på listan.
Nä
sta film är en sådan där rulle jag hittade billig på VHS för x-antal år sedan. Med sjukt låga förväntningar så blev jag faktiskt lite glatt överraskad vill jag minnas. Screamers från 1995, klarar sig nämligen ganska bra på att det är en relativt hållbar story. Det är själva robotarna i filmen som kallas för "screamers", av anledning av deras minst sagt irriterande läte (vill jag minnas). De har levt sitt egna lilla liv på en avlägsen gruvplanet och blivit sjukt jobbiga att ha att göra med. Peter Wellers (från Robocop och The naked lunch m.fl.) och hans gäng åker dit för att ta itu med dem. Sci-fi på rätt hög nivå trots låg budget.
Takashi Miike, regissören bakom höjdarrullar som Visitor Q, Audition och Ichi the Killer, gjorde i början av sin karriär en film vid namn Full Metal Gokudô (Full Metal Yakuza) år 1997. Med en låg budget och med Robocop på näthinnan så känns den helt klart ändå som en Miike. Till skillnad från robpcop så är det i denna inte en snut som kommer till liv som cyborg utan gangster då, som titeln också ger en hint om.Splatter och knasiga karaktärer om vartannat gör denna ändå godkänd, och värdig en plats här bland all annan skitfilm från 90-talet.
På tal om skitfilm så har min käre Rutger Hauer varit med i en hel del sådan. Trots att han faktiskt är en riktig skådis, vilket han visat i bl.a Blade Runner, Liftaren, Turkisk konfekt, Eureka m.fl, så dyker han upp i filmer som denna jag nu tänker nämna. Ännu en postapokalyptisk film! Det är efterkrigstid på jorden och och kvar finns bara robotar och droider, en av dem är Omega Doom och Omega Doom är också namnet på denna film med Rutger från 1997. Klart sevärd om du är en Rutger-fan, och en film som faktiskt hade kunnat vara bra, men nu var den inte riktigt det.
Åh vad jag kommer ihåg hypen bakom sista rullen på listan som är The Matrix från 1999. Ja, det var så länge sedan nu, tänk vad tiden går fort.. Hur som helst så är det en sådan där film man antar att alla har sett, om man inte gjort det så spoilrar jag nu när jag drar handlingen lite snabbt. Robotar har tagit över världen och använder människor som energikällor och skapar en drömvärld för dem i deras hjärnor så de skall hålla sig levande sålänge som möjligt. Keanu Reeves karaktär är dock utvald till att se till att detta får ett slut, han väljer rätt piller och hamnar i den hemska verkligheten. En film som fick alla att bli hobbyfilosofer och få de flesta att tvivla på vad som är verkligt och inte. Kassa uppföljare och en stel Keanu Reeves till trots, en bra film.
Robotar, Andoider och Cyborgs i film under 80-talet.
Nu fortsätter vi listan från tidigare vid namn Robotar, Andoider och Cyborgs i film pre 80-tal med denna lista med filmer innehållandes människolika maskiner i olika former från det ljuva 80-talet. Väljer ut de bästa, med reservation för att jag glömt någon. Meddela mig gärna om detta i kommentatfältet så kanske det åtgärdas.
Nu kör vi:
Like t
ears in rain- Rutger Hauers egentliga stora genombrott i USA kom iom Blade Runner från 1981. För trots att Harrison Ford spelade huvudrollen så var det de inte alls lika stela replikanterna som stal showen. Eller hur var det nu, är Fords karaktär Deckard också en replikant? Svaret på den frågan kanske vi får nu när Ridley Scott har en uppföljare på G. Tills dess så får vi nöja oss med att se om denna fantastiska cyberpunk-film från det tidiga 80-talet.Jag har för övrigt velat tatuera in Hauer från den där slutscenen hållandes i en duva. Tydligen skall han ha improviserat fram den där kända filmrepliken (like tears in the rain) själv. Det väljer jag att tro på.
After the fall of New York, eller 2019 - Dopo la caduta di New York som den heter på Italienska, för det är just en italiensk film som jag slänger in här i 80-talsgröten pga förekomsten av cyborgs. Filmen som är från 83 är sådär härligt B, och handlingen är inte särskilt orginell däremot är urförandet desto mer fantasifullt. Man skulle kunna kalla det hela för en cyber-western, och här snålas inte med laservapnen.Sergio Martino, som har regisserat filmen, ligger även bakom en hel del annat skojsigt som är värt att kolla in. Kanske stöter ni på honom i en kannibalfilms-lista i framtiden.
Första Terminator-filmen kom ju 1984, året jag föddes. Ändå har man växt upp med den passande Arnold-gestalten i form av stel mordisk robot och namnet Sarah Connor är som etsat i hjärnan. Nu antar jag lite fräckt att alla har en liknande relation till filmen, eller iaf att alla har sett den. Så jag skriver inte så mycket mer.Tycker för övrigt att just Terminator, Blade Runner och Robocop har åldrats väldigt bra, trots att de är amerikanska 80-talsfilmer och trots att vi i princip lever i den tid som var filmernas framtid. Jaja, nu fortsätter vi... 
På tal om att växa upp med något som kom på 80-talet, så är den tecknade transformers från 1986 faktiskt en film som håller än idag. Utan pråliga dataeffekter och ett överflöd av äckliga amerikaner som transformerserna av någon anlednning inte klarar sig utan, så är The Transformers bara ren och skär robotglädje med Optimus Prime i spetsen. Skall väl ses med fördel utan svenska röster skall tilläggas. Handlingen är som följer (från filmtipset.se)
De onda Decepticons har lyckats erövra de goda Autobotsens hemplanet Cybertron. Ifrån två av Cybertons månar planerar nu Autobotsen, med Optimus Prime i spetsen, att återta sin hemplanet. Men ett hot större än alla Decepticons har just dykt upp...
Han var en robot, han var en snut. Han var en robotsnut. Ja, robotsnuten Robocop kom, såg och segrade under åttiotalet (1987 för att vara mer exakt). Ett årtioende då nästan all action var av action-komeditypen (kändes det som), så var Robocop annorlunda. Det är en gravalvarlig historia om en polis som blir skjuten till trasor av skurkar som han sedan kommer att jaga i form av robot, men med kanske lite för mycket av sina mänskliga drag kvar. Rå , snygg och härlig med en hel drös kassa uppföljare. Tvåan är dock sevärd... Äh, alla är sevärda. Robocop är ju så förbaskat snygg, för att vara en snut vill säga.
När japanerna gör robotfilm så kan det bli lika galet och härligt som i Tetsuo från 1989, där vi får vara med när en vanlig kontorsarbetare förvandlas till maskin/cyborg. Det är cyberpunk när det är som bäst och kanske spårar det ut först när mannens snopp byts ut till en stor borrmaskin, eller så är det bara helt underbart. Regissören bakom Tetsuo, Shinya Tsukamoto har i mitt tycke dock lyckats få denna film att vara mer konst än konstig. Man kan t.ex inte låta bli att bli imponerad av detaljrikedomen, fantasin och de snygga stop motion-effekterna. Lägg så också på långt ifrån svårförstådd symbolik, så har vi ett litet konstverk i form av cyborgfilm från 80-talet.
Robotar, Andoider och Cyborgs i film pre 80-tal.
Robotar och Cyborgs kanske man mest har stött på i 80 och 90-talsfilmer, om man som jag är 80-talist. Därför kommer dessa få sig ett eget blogginlägg, så får de tidigare alstren en egen plats i rampljuset här istället.
Vi börjar
från början kan man säga, med denna stilbildande tyska stumfilm och till så lika kultfilm från 1927. Metropolis regisserad av den eminente Fritz Lang är precis så cool som du tror, eller kanske coolare än vad du trodde. Man slås med häpnad mer än en gång över hur före sin tid denne är, och man har ofta svårt att tro att den är från 20-talet, speciellt om man ser den restaurerade versionen.
Metropolis är även mer än en robotfilm, vilket iofs ofta är fallet när det är robotar med i bilden. Det är självklart också en sammhällsstrukturskänga med sin klasskillnadsskildring och ett måste att se för varje filmintresserad människa med lite självrespekt.
På fe
mtiotalet så var det ju populärt att göra film om utomjordingar som ville ta över världen. För att göra listan lite mer komplett så tänker jag härmed snabbt bara slänga iväg ett par filmer under den här eran som hade med lite fräcka robotar.
Den första är The day the earth stood still från 1951 där ett gäng robotlika utomjordingar för en gångs skull kommer med fredliga avsikter.
Den andra är Forbidden Planet från 1956. I denna lilla klassiker så landar ett rymdskepp på en planet som endast är bebodd av Leslie Nielsens karaktär och hans dotter och robot.
Jag nämn
de den i mitt inlägg "En rå båt", så självklart gör jag plats för Stanley Kubrick fenomenala 2001 - A space odyssey (2001 - Ett rymdäventyr) från 1968 här. En otroligt snygg och stilistisk historia som utspelar sig på ett rymdskepp där farkostroboten HAL och passagerarna har en till synes unik relation. Filmen ställer frågor kring livet och universum, evolutionen och mänsklighetens öde. Om man inte förstår sig på den så duger den bra som vanlig sci-fi skräckis också. En höjdarrulle med andra ord.
Så måste jag självklart nämna John Carpenters variant Dark Star från 1974. Kanske inte så rolig som man hoppas, men helt klart sevärd.
N
u när jag dragit igång en filmlista med robotar och cyborg så kan jag ju faktiskt passa på att slänga med denna lilla underskattade pärla då den innehåller en drös coola polisrobotar bl.a.
THX 1138 från 1971 är George Lucas kanske enda vettiga film, för ja, jag är inget Star Wars-fan och är faktiskt lite smått allergisk mot killen i allmänhet. Men denna lilla pärla som utspelar sig i en framtid där känslor kontrolleras med droger, där människan skall hållas kort så den kan producera så effektivt som möjligt. En snygg historia med snygga robotar, där även människorna förväntas vara robotlika.
Nästa fil
m blir Godzilla vz. Mechagodzilla från 1974. En Godzillarobot! Det är klart det egentligen inte är bra, samtidigt så är det ju helt fenomenalt. I denna en i raden av japanska filmer om det populära monstret, så är det är rymdvarelser som försöker ta över jorden med hjälp av denna robot Mechagodzilla. Vi här på jorden svarar dock med att väcka King Seasar till liv.
Tydligen finns det något av en remake från 2002 (vilken jag självklart tänker se snart) och en uppföljare från 1993 för er som blir hyperpeppade på idén och vill se fler filmer än just den från 1974. Även fast jag tror att chansen för detta är minimal.
Precis som
att människorna i THX 1138 förväntas vara robotar, så förväntas kvinnor bete sig som robotar i The Stepford Wives från 1975 (finns en kass remake från 2000-talet också) därför har man i Stepford sett till att fruarna blir just robotar också. Nu kanske jag spoilade filmen, men det är liksom lite så att alla som väl ser filmen redan vet storyn, det är liksom ingen hemlighet på det sättet. Kanske är det för att filmen mer är känd som kritik mot stereotypiska könsroller, än som egentlig bra film. För detta kanske inte är någon filmsisk höjdare egentligen, men den är helt klart sevärd och är lite av en film som man skall ha sett.
Andra pre 80-talshöjdare med lite robotar är:
Barbarella från 1964 , en av mina absoluta favoritfilmer. En kultklassiker utan dess like med en snygg Jane Fonda i huvudrollen
Woody Allens komedi Sleeper från 1973.
Westworld från 1973. Där roboten är i form av en mordisk cowboy.
Alien från 1979. Ja, han är ju en andoid den där Bishop.
Nästa gång så väntar robotar, androider och cyborgs i film från och med 80-talet och framåt. Det är inte svårt att lista ut vilka titlar som kommer dyka upp då. Skall dock försöka att få med lita udda bra filmer också, så misströsta icke. Tills dess...
Vi börjar
från början kan man säga, med denna stilbildande tyska stumfilm och till så lika kultfilm från 1927. Metropolis regisserad av den eminente Fritz Lang är precis så cool som du tror, eller kanske coolare än vad du trodde. Man slås med häpnad mer än en gång över hur före sin tid denne är, och man har ofta svårt att tro att den är från 20-talet, speciellt om man ser den restaurerade versionen.Metropolis är även mer än en robotfilm, vilket iofs ofta är fallet när det är robotar med i bilden. Det är självklart också en sammhällsstrukturskänga med sin klasskillnadsskildring och ett måste att se för varje filmintresserad människa med lite självrespekt.
På fe
mtiotalet så var det ju populärt att göra film om utomjordingar som ville ta över världen. För att göra listan lite mer komplett så tänker jag härmed snabbt bara slänga iväg ett par filmer under den här eran som hade med lite fräcka robotar. Den första är The day the earth stood still från 1951 där ett gäng robotlika utomjordingar för en gångs skull kommer med fredliga avsikter.
Den andra är Forbidden Planet från 1956. I denna lilla klassiker så landar ett rymdskepp på en planet som endast är bebodd av Leslie Nielsens karaktär och hans dotter och robot.
Jag nämn
de den i mitt inlägg "En rå båt", så självklart gör jag plats för Stanley Kubrick fenomenala 2001 - A space odyssey (2001 - Ett rymdäventyr) från 1968 här. En otroligt snygg och stilistisk historia som utspelar sig på ett rymdskepp där farkostroboten HAL och passagerarna har en till synes unik relation. Filmen ställer frågor kring livet och universum, evolutionen och mänsklighetens öde. Om man inte förstår sig på den så duger den bra som vanlig sci-fi skräckis också. En höjdarrulle med andra ord. Så måste jag självklart nämna John Carpenters variant Dark Star från 1974. Kanske inte så rolig som man hoppas, men helt klart sevärd.
N
u när jag dragit igång en filmlista med robotar och cyborg så kan jag ju faktiskt passa på att slänga med denna lilla underskattade pärla då den innehåller en drös coola polisrobotar bl.a.THX 1138 från 1971 är George Lucas kanske enda vettiga film, för ja, jag är inget Star Wars-fan och är faktiskt lite smått allergisk mot killen i allmänhet. Men denna lilla pärla som utspelar sig i en framtid där känslor kontrolleras med droger, där människan skall hållas kort så den kan producera så effektivt som möjligt. En snygg historia med snygga robotar, där även människorna förväntas vara robotlika.
Nästa fil
m blir Godzilla vz. Mechagodzilla från 1974. En Godzillarobot! Det är klart det egentligen inte är bra, samtidigt så är det ju helt fenomenalt. I denna en i raden av japanska filmer om det populära monstret, så är det är rymdvarelser som försöker ta över jorden med hjälp av denna robot Mechagodzilla. Vi här på jorden svarar dock med att väcka King Seasar till liv. Tydligen finns det något av en remake från 2002 (vilken jag självklart tänker se snart) och en uppföljare från 1993 för er som blir hyperpeppade på idén och vill se fler filmer än just den från 1974. Även fast jag tror att chansen för detta är minimal.
Precis som
att människorna i THX 1138 förväntas vara robotar, så förväntas kvinnor bete sig som robotar i The Stepford Wives från 1975 (finns en kass remake från 2000-talet också) därför har man i Stepford sett till att fruarna blir just robotar också. Nu kanske jag spoilade filmen, men det är liksom lite så att alla som väl ser filmen redan vet storyn, det är liksom ingen hemlighet på det sättet. Kanske är det för att filmen mer är känd som kritik mot stereotypiska könsroller, än som egentlig bra film. För detta kanske inte är någon filmsisk höjdare egentligen, men den är helt klart sevärd och är lite av en film som man skall ha sett. Andra pre 80-talshöjdare med lite robotar är:
Barbarella från 1964 , en av mina absoluta favoritfilmer. En kultklassiker utan dess like med en snygg Jane Fonda i huvudrollen
Woody Allens komedi Sleeper från 1973.
Westworld från 1973. Där roboten är i form av en mordisk cowboy.
Alien från 1979. Ja, han är ju en andoid den där Bishop.
Nästa gång så väntar robotar, androider och cyborgs i film från och med 80-talet och framåt. Det är inte svårt att lista ut vilka titlar som kommer dyka upp då. Skall dock försöka att få med lita udda bra filmer också, så misströsta icke. Tills dess...
3 filmer på temat inavlade mordiska galningar.
Igår och idag har jag sett tre filmer som alla tre har en story som ser ungefär ut såhär:
Ett gäng människor, som oftast ungdomar, är ute och bilar alternativt beger sig ut för att campa. Någonstans på vägen blir man varse att dit de är påväg är ett är ett dåligt val av tillflyktsort. Det visar sig nämligen härja inavlade mordiska galningar där, vilket ungdomarna också surt får erfara.
The
Hills have eyes (1977)
Det var tack vare att jag kom på att jag inte hade sett denna Wes Craven-klassiker som jag snöade in på att se fler filmer på samma tema. Har nämlhigen bara sett remaken från 2006, vilken jag faktiskt fann vara till stor belåtenhet. Självklart höll orginalet från 1977 hög standard den med, utan att man kom undan charmen med filmer från just det årtiondet. Att jag sedan inte riktigt förstår mig på Rin Tin Tin-grejen är en annan femma. Kanske tyckte Wes Craven om de filmerna som barn... Hur som helst så blir betyget 3 av 5 möjliga, men jag väljer ju motorsågsmassakern från 1974 framför denna vilken dag som helst i veckan. En film som också helt klart skulle passa in på denna lilla smala lista.
Just
Before Dawn (1981)
Denna är min favorit av dessa tre. Regissören Jeff Lieberman lyckas att ge filmen en ganska så seriös framtoning trots sin kanske lite fåniga handling.
I Just Before Dawn får man också lära känna karaktärerna bättre än i både The Hills Have Eyes och Wrong Turn, och de är relativt symptatiska. Stämningen i filmen är det heller inget fel på, och trots en del brister så är jag faktiskt beredd att ge denna ett högt betyg. För jag kan faktiskt ha överseende med usel klippning, uppenbara stuntmän och andra tabbar när helheten är så pass bra. Den lyckas till och med vara lite obehaglig då och då. En riktig höjdare för sin genré med andra ord, med ett riktigt bra slut. En svag 4 av 5 möjliga.
Wrong
Turn (2003)
Regissören Rob Schmidt, och säkert så även manusförfattaren, till Wrong Turn är säkerligen båda bekanta med båda ovanstående filmer. Inte bara är handlingen i princip den samma, man slängde t.om. in en till synes ganska så omitiverad scen med en död hjort i början av filmen. Jag antar att det var syftning till Just Before Dawn där ungdomsgänget kör på en hjort i inledningen av filmen.
Annars är det inget nytt under solen, förutom att de inavlade mordiska galningarna i denna filmen är så pass inavlade att de beter sig som riktiga grottmänniskor. De kan inte ens prata engelska utan grymtar och stönar hela filmen igenom. Trots detta lite irriterande faktum så är det självklart att filmen skall undkomma ett bottenetyg pga av sitt höga underhållningsvärde. Betyget blir därmed 2 av 5 möjliga.
Ett gäng människor, som oftast ungdomar, är ute och bilar alternativt beger sig ut för att campa. Någonstans på vägen blir man varse att dit de är påväg är ett är ett dåligt val av tillflyktsort. Det visar sig nämligen härja inavlade mordiska galningar där, vilket ungdomarna också surt får erfara.
The
Hills have eyes (1977)Det var tack vare att jag kom på att jag inte hade sett denna Wes Craven-klassiker som jag snöade in på att se fler filmer på samma tema. Har nämlhigen bara sett remaken från 2006, vilken jag faktiskt fann vara till stor belåtenhet. Självklart höll orginalet från 1977 hög standard den med, utan att man kom undan charmen med filmer från just det årtiondet. Att jag sedan inte riktigt förstår mig på Rin Tin Tin-grejen är en annan femma. Kanske tyckte Wes Craven om de filmerna som barn... Hur som helst så blir betyget 3 av 5 möjliga, men jag väljer ju motorsågsmassakern från 1974 framför denna vilken dag som helst i veckan. En film som också helt klart skulle passa in på denna lilla smala lista.
Just
Before Dawn (1981)Denna är min favorit av dessa tre. Regissören Jeff Lieberman lyckas att ge filmen en ganska så seriös framtoning trots sin kanske lite fåniga handling.
I Just Before Dawn får man också lära känna karaktärerna bättre än i både The Hills Have Eyes och Wrong Turn, och de är relativt symptatiska. Stämningen i filmen är det heller inget fel på, och trots en del brister så är jag faktiskt beredd att ge denna ett högt betyg. För jag kan faktiskt ha överseende med usel klippning, uppenbara stuntmän och andra tabbar när helheten är så pass bra. Den lyckas till och med vara lite obehaglig då och då. En riktig höjdare för sin genré med andra ord, med ett riktigt bra slut. En svag 4 av 5 möjliga.
Wrong
Turn (2003)Regissören Rob Schmidt, och säkert så även manusförfattaren, till Wrong Turn är säkerligen båda bekanta med båda ovanstående filmer. Inte bara är handlingen i princip den samma, man slängde t.om. in en till synes ganska så omitiverad scen med en död hjort i början av filmen. Jag antar att det var syftning till Just Before Dawn där ungdomsgänget kör på en hjort i inledningen av filmen.
Annars är det inget nytt under solen, förutom att de inavlade mordiska galningarna i denna filmen är så pass inavlade att de beter sig som riktiga grottmänniskor. De kan inte ens prata engelska utan grymtar och stönar hela filmen igenom. Trots detta lite irriterande faktum så är det självklart att filmen skall undkomma ett bottenetyg pga av sitt höga underhållningsvärde. Betyget blir därmed 2 av 5 möjliga.
Musikaler i alfabetisk ordning O - Z
Nu fortsätter vi med ytterligare ett gäng musikaler.
Mycket nöje!
O - O Lucky Man
Del t
vå i Lindsay Andersons fristående trilogi. Halvmusikalsk och halvsurrealistisk berättelse om Mick Travis som är kaffeförsäljare på den engelska landsbygden. På sin resa besöker han bl a sexklubbar, militärläger och kurtiserar med hippieflickor. Många av skådespelarna spelar flera roller.
Kanske ingen musikal i den bemärkelsen som de flesta andra filmer jag tipsar om. Här brister nämligen inte huvudpersonen Michael (spelad av helt suveräne Malcolm McDowell) ut i sång, utan musiken är ett genomgående tema i form av Alan Price som spelar i filmen för oss då och då. Musiknumrerna är något som passar i den för övrigt surrealistiska känsla som denna 183minurer långa film bjuder på. Låtarna är också specialskrivna för O Lucky Mans räkning.
En riktig pärla är den, med tydlig samhällskritik trots sin kanske lite otydliga handling, eller kanske snarare brist på en tydlig röd tråd. Påminner för övrigt om A Clockwork Orange, och då inte bara för att huvudrollsinnehavaren är den samme. Men detta är snäppet sämre än den kultklassikern.
Låtexempel: Justice
P - Paraplyerna i Cherbourg
H
ela dialogen sjungs i detta romantiska drama om Geneviève och Guy som är kära och blir med barn. Men så blir Guy inkallad till armén, och väntas inte tillbaka förrän om två år. Geneviève blir i stället uppvaktad av Roland, som är villig att träda in som far till barnet.
Jag är svag för sång på franska, utan att för den delen uppskatta språket särskilt mycket annars. Detta har jag således svårt att värja mig inför. Det är 60-tal, det är romantik, det är franskt och det sjungs som attan. Sedan får man hata mig hur mycket man vill för detta, men jag anser detta vara en av de vackraste musikalerna som någonsin har gjorts. Det enda som gör att jag inte kan ge den toppbetyg är att man verkligen måste vara i rätt sinnesstämning för att ta åt sig av denna sentimentala smörja, och visst är det lite väl ytligt... men alldeles underbart ändå.
Låtexempel: Les Parapluies de Cherbourg
P - Pink Floyd The Wall
Ber
ättelsen om The Wall är berättad genom musiken av Pink Floyd, bilder och effekter. Det finns ingen konventionell dialog som för handlingen framåt. Det handlar om Pink, en rockartist som sitter instängd på ett hotellrum i Los Angeles. För många konserter, för mycket knark, för många applåder, han är utbränd. På TV:n surrar en välkänd krigsfilm, vi växlar mellan tid och plats, verklighet och mardröm, när vi går på upptäcksfärd i Pink´s smärtfulla minnen, var och ett en liten tegelsten i den mur som han gradvis byggt kring sina känslor.
Jag är ledsen att säga att jag anser denna vara något lite överskattad, inte sagt att den är dålig. Jag gillar verkligen både albumet och filmen, men denna håller liksom inte hela vägen. Snyggt foto och bra musik i all ära. Men jag kan tyvärr inte ge den så pass högt betyg som jag kanske hade velat. Vet inte om det är känslan av 80-tal som förstör de goda intentionerna och gör att jag inte kan uppskatta den till fullo, eller så är jag helt enkelt inte lika lättimponerad längre. För jag skall erkänna att jag var ett stort fan av den när jag såg den för första gången i tonåren, och den är helt klart mer än sevärd.
Låtexempel: Goodbye Blue Sky
R - Rocken 'n' Roll' High School
E
leverna på en gymnasieskola bestämmer sig för att sätta den rockhatande rektorn på plats. Musik av Ramones.
Hey ho, let's go! Asfånig High School musikal med tuffa men något nedtonade Ramones är det som bjuds på i denna musikal. Man kan dock ana en viss självdistans och musiken är självklart riktigt bra. Underhållande skitfilm med rätt så uselt skådespeleri och en klichéartad handling. Egentligen bara till för den som gillar the Ramones, och vem gör inte det liksom.
Finns egentligen inte mycket mer att säga förutom ONE, TWO, THREE, FOUR... men det blir bara en trea.
Låtexempel: I Want You Around
S - Singin' in the Rain
I
övergången från stumfilm till ljudfilm försvann ett flertal av filmens största stjärnor då deras röster inte passade med deras image. Bland dessa finns stumfilmens stora kärlekspar Don Lockwood och Lina Lamont. I publikens ögon är de det perfekta paret, men bakom kulisserna ser det helt annorlunda ut.
Jag vet inte om det var mina tämligen låga förväntningar på filmen som gjorde att jag gillade denna så pass mycket som jag faktiskt gjorde, eller om det faktiskt är så att detta är riktigt bra. Att det helt enkelt inte går att värja sig för Gene Kelly's professionella charm. Detta är således klassiskt Hollywood när det är som bäst. Ytligt, javisst, men detta är en klassiker man inte får missa.
Låtexempel: You Were Ment for Me.
S - Sweeney Todd: The Demon Barber on Fleet Street
Ha
ndlingen är en pastischartad thriller som bygger på berättelsen om den bittre barberaren vid Fleet Street i London som tar hämnd på samhället genom att mörda sina kunder och göra dem till innehåll i Mrs. Lovetts delikata pajer.
Ännu en musikal signerad Tim Burton och jag kommer ihåg att jag hade jättehöga förväntningar på denna när den kom. Det kunde ju vara hur bra som helst. Tyvärr så tror jag helt enkelt att trots att Johnny Depp och (framförallt) Helena Bonham Carter är trevliga att ta del av rent utseende och skådespelarmässigt, så gjorde de inte låtarna rättvisa. Om de nu är bra i någon tappning. Har faktiskt inte tagit del av musikalen i någon annan form än i denna film. Så trots att den är stilistiskt snygg, har bra skådisar och härlig handling så är betyget ändock svagt.
Låtexempel: Worst Pie in London
T - The Rocky Horror Picture Show
Bisar
r skräckfilmsparodi, full med transvestiter, rockmusik och sex. Ett par får punktering och tar sin tillflykt till ett mystiskt gammalt hus befolkat av galningar från Transylvanien.
Ännu en musikalklassiker, en riktig kultrulle. Nu är jag långt ifrån ett überfan, ett sådant som klär ut sig på biovisningar och sjunger med, men visst är det bra. Jag är dock av åsikten att den inte skulle vara mycket utan Tim Curry, han gör i princip hela filmen, trots vissa andra små höjdpunkter. En film med skiftande kvalité helt enkelt som ändå håller dig underhållen och allmänt lite smånöjd med ett par riktigt bra låtar. Klart ett måste.
Låtexempel: Sweet Transvestite
Mycket nöje!
O - O Lucky Man
Del t
vå i Lindsay Andersons fristående trilogi. Halvmusikalsk och halvsurrealistisk berättelse om Mick Travis som är kaffeförsäljare på den engelska landsbygden. På sin resa besöker han bl a sexklubbar, militärläger och kurtiserar med hippieflickor. Många av skådespelarna spelar flera roller.Kanske ingen musikal i den bemärkelsen som de flesta andra filmer jag tipsar om. Här brister nämligen inte huvudpersonen Michael (spelad av helt suveräne Malcolm McDowell) ut i sång, utan musiken är ett genomgående tema i form av Alan Price som spelar i filmen för oss då och då. Musiknumrerna är något som passar i den för övrigt surrealistiska känsla som denna 183minurer långa film bjuder på. Låtarna är också specialskrivna för O Lucky Mans räkning.
En riktig pärla är den, med tydlig samhällskritik trots sin kanske lite otydliga handling, eller kanske snarare brist på en tydlig röd tråd. Påminner för övrigt om A Clockwork Orange, och då inte bara för att huvudrollsinnehavaren är den samme. Men detta är snäppet sämre än den kultklassikern.
Låtexempel: Justice
BETYG 4/5
P - Paraplyerna i Cherbourg
H
ela dialogen sjungs i detta romantiska drama om Geneviève och Guy som är kära och blir med barn. Men så blir Guy inkallad till armén, och väntas inte tillbaka förrän om två år. Geneviève blir i stället uppvaktad av Roland, som är villig att träda in som far till barnet.Jag är svag för sång på franska, utan att för den delen uppskatta språket särskilt mycket annars. Detta har jag således svårt att värja mig inför. Det är 60-tal, det är romantik, det är franskt och det sjungs som attan. Sedan får man hata mig hur mycket man vill för detta, men jag anser detta vara en av de vackraste musikalerna som någonsin har gjorts. Det enda som gör att jag inte kan ge den toppbetyg är att man verkligen måste vara i rätt sinnesstämning för att ta åt sig av denna sentimentala smörja, och visst är det lite väl ytligt... men alldeles underbart ändå.
Låtexempel: Les Parapluies de Cherbourg
BETYG 4/5
P - Pink Floyd The Wall
Ber
ättelsen om The Wall är berättad genom musiken av Pink Floyd, bilder och effekter. Det finns ingen konventionell dialog som för handlingen framåt. Det handlar om Pink, en rockartist som sitter instängd på ett hotellrum i Los Angeles. För många konserter, för mycket knark, för många applåder, han är utbränd. På TV:n surrar en välkänd krigsfilm, vi växlar mellan tid och plats, verklighet och mardröm, när vi går på upptäcksfärd i Pink´s smärtfulla minnen, var och ett en liten tegelsten i den mur som han gradvis byggt kring sina känslor.Jag är ledsen att säga att jag anser denna vara något lite överskattad, inte sagt att den är dålig. Jag gillar verkligen både albumet och filmen, men denna håller liksom inte hela vägen. Snyggt foto och bra musik i all ära. Men jag kan tyvärr inte ge den så pass högt betyg som jag kanske hade velat. Vet inte om det är känslan av 80-tal som förstör de goda intentionerna och gör att jag inte kan uppskatta den till fullo, eller så är jag helt enkelt inte lika lättimponerad längre. För jag skall erkänna att jag var ett stort fan av den när jag såg den för första gången i tonåren, och den är helt klart mer än sevärd.
Låtexempel: Goodbye Blue Sky
BETYG 3/5
R - Rocken 'n' Roll' High School
E
leverna på en gymnasieskola bestämmer sig för att sätta den rockhatande rektorn på plats. Musik av Ramones.Hey ho, let's go! Asfånig High School musikal med tuffa men något nedtonade Ramones är det som bjuds på i denna musikal. Man kan dock ana en viss självdistans och musiken är självklart riktigt bra. Underhållande skitfilm med rätt så uselt skådespeleri och en klichéartad handling. Egentligen bara till för den som gillar the Ramones, och vem gör inte det liksom.
Finns egentligen inte mycket mer att säga förutom ONE, TWO, THREE, FOUR... men det blir bara en trea.
Låtexempel: I Want You Around
BETYG 3/5
S - Singin' in the Rain
I
övergången från stumfilm till ljudfilm försvann ett flertal av filmens största stjärnor då deras röster inte passade med deras image. Bland dessa finns stumfilmens stora kärlekspar Don Lockwood och Lina Lamont. I publikens ögon är de det perfekta paret, men bakom kulisserna ser det helt annorlunda ut.Jag vet inte om det var mina tämligen låga förväntningar på filmen som gjorde att jag gillade denna så pass mycket som jag faktiskt gjorde, eller om det faktiskt är så att detta är riktigt bra. Att det helt enkelt inte går att värja sig för Gene Kelly's professionella charm. Detta är således klassiskt Hollywood när det är som bäst. Ytligt, javisst, men detta är en klassiker man inte får missa.
Låtexempel: You Were Ment for Me.
BETYG 4/5
S - Sweeney Todd: The Demon Barber on Fleet Street
Ha
ndlingen är en pastischartad thriller som bygger på berättelsen om den bittre barberaren vid Fleet Street i London som tar hämnd på samhället genom att mörda sina kunder och göra dem till innehåll i Mrs. Lovetts delikata pajer.Ännu en musikal signerad Tim Burton och jag kommer ihåg att jag hade jättehöga förväntningar på denna när den kom. Det kunde ju vara hur bra som helst. Tyvärr så tror jag helt enkelt att trots att Johnny Depp och (framförallt) Helena Bonham Carter är trevliga att ta del av rent utseende och skådespelarmässigt, så gjorde de inte låtarna rättvisa. Om de nu är bra i någon tappning. Har faktiskt inte tagit del av musikalen i någon annan form än i denna film. Så trots att den är stilistiskt snygg, har bra skådisar och härlig handling så är betyget ändock svagt.
Låtexempel: Worst Pie in London
BETYG 3/5
T - The Rocky Horror Picture Show
Bisar
r skräckfilmsparodi, full med transvestiter, rockmusik och sex. Ett par får punktering och tar sin tillflykt till ett mystiskt gammalt hus befolkat av galningar från Transylvanien.Ännu en musikalklassiker, en riktig kultrulle. Nu är jag långt ifrån ett überfan, ett sådant som klär ut sig på biovisningar och sjunger med, men visst är det bra. Jag är dock av åsikten att den inte skulle vara mycket utan Tim Curry, han gör i princip hela filmen, trots vissa andra små höjdpunkter. En film med skiftande kvalité helt enkelt som ändå håller dig underhållen och allmänt lite smånöjd med ett par riktigt bra låtar. Klart ett måste.
Låtexempel: Sweet Transvestite
BETYG 3/5
Musikaler i alfabetisk ordning A - N
Musikaler! Antingen så älskar man dem, eller så hatar man dem... eller? Jag hatar dem som oftast. Inte lika mycket som många andra, men visst finns det en hel del musikaler som får en att spy lite i munnen, dö lite inombords, få en att tappa tron om mänskligheten och säga högt att man aldrig mer skall se en musikal igen. Men sedan så finns det ju faktiskt dem som går att se också. Jag tänker härmed lista sevärda musikaler i filmens värld lite snabbt, med tillhörande betyg och ett musikaliskt smakprov (bytte ut widgetarna mot länkar istället pga viss överbelastning). För att göra det lite lättare för mig, så jag kan skriva omdömen i lugn och ro, så tänker jag låna filmbeskrivningarna från filmtipset.se, om det inte är urusla vill säga, då har jag kompleterat. Jag skiter i de riktigt usla musikalerna, så ni slipper läsa om hur jag argt sågar Grease (för att inte tala om Grease 2), Annie, Evita, Mamma Mia och annat trams.
Vi börjar med A - N, som rubriken förtäljer.
Mycket nöje!
C - CANNIBAL THE MUSICAL
Följ med den hurtiga kannibalen Alfred Packer och en grupp intet ont anande guldgrävarpionjärer in i Colorados klippiga berg. Allt flyter på i godan ro tills Packer blir hungrig. Med en till synes omättlig aptit börjar han kalasa på sina följeslagare medan han glatt sjunger sina förfäders gamla visor. Alfred Packer är den ende mannen i amerikansk historia som blivit dömd för kannibalism. Filmen försöker lösa den stora gåtan från 1874. Vem åt vem? Från männen bakom South Park.
Ja, ni läser rätt. Trey Parker och Matt Stone har skapat denna lilla pärla genom TROMA. De spelar självklart huvudrollerna själva och det är självklart också väldigt roligt. Musikalnumrerna håller dock självklart tvivelaktig kvalité rent musikaliskt, men roliga är de och de har tagit till vara på hur opassande det faktiskt är att brista ut i sång i tid och otid. Speciellt i låten "let's build a snowman".
Det enda direkt dåliga jag har att säga om filmen är att den är väldigt blod och äckellös för att vara en kannibalfilm, och inte allra minst för att vara släppt genom TROMA. Så är det hela självklart oerhört fånigt och tramsigt, trots detta kan jag inte låta bli att charmas. Låtexempel: Let's Build a Snowman
D - DANCER IN THE DARK
Handlingen i "Dancer in the dark" tilldrar sig i mitten av 60-talet. Selma, spelad av den isländska popstjärnan Björk, drömmer sig bort från vardagen med hjälp av dans och musik. Men när hon blir bestulen på sina sparpengar, ställs allt på sin spets.
En förutsättning för att gilla denna är nog att man måste gilla Björk, samtidigt kan man nog lätt bli besviken på musiken om man väl gillar hennes musik annars. Jag är ingen jättefan av Björk, men gillar henne, så jag är nog precis rätt målgrupp för musiknumrerna i denna. För trots att den har andra bra egenskaper, som en härlig atmosfär trots dysterheten och allmänt bra regi av fina Lars von Trier (som förtjänar ett helt eget filmblogginlägg), så tycker jag dock att det är musiken som håller filmen uppe. Handlingen är nämligen allt för förutsägbar och det blir nästan lite tråkigt att man redan i början redan tyckt synd om Björks karaktär tillräckligt för att räcka filmen igenom.
Låtexempel: In the Musicals
D - DONG (Hålet)
V
attnet öser ner över Taiwan och bittra stunder av insikt sköljer över lägenhetsinvånarna i ett fattigt område i staden. Ett mystiskt virus sprider av epidemiska proportioner sprider sig nämligen över staden, och genom ett hål i sitt lägenhetsgolv så följer och fascineras en man av en kvinna som drömmer sig bort genom dans och sång.
Tsai Ming-liang ligger lite märkligt nog bakom denna minst sagt lite märkliga film. Musikalnumrena består alla av låtar sjungna av en 50-talsartist från Hong Kong vid namn Grace Chang, och de är minst sagt charmanta, och är så också meningen att vara i kontrast till den dystra värld de befinner sig i. En färgklick i den gråa dystopiska vardagen.
Låtexempel: Achoo Cha Cha
H - HAIR
Musikal
om en kille som kommer från landet och ska rycka in i lumpen. Han träffar på ett gäng hippies med långt hår.
Ja, den introduktionen till filmen är ganska så klockren, mer behövs egentligen inte sägas.
Detta är min absoluta favoritmusikal och faktiskt en av mina absoluta favoritfilmer, och det känns oerhört fånigt att erkänna det. Musikalnumrerna håller för det första så pass hög klass att det är svårt att värja sig. Just denna film med helt rätt skådespelare slår nog varenda uppsättning som har gjorts. En på sin tid också väldigt kontroversiell fim i staterna, inte bara för att den kritiserar Vietnam-kriget, utan också synen på "rasöverskridande" kärlek och att droger var vägen till instikt och lycka. En tidsenlig/typisk djävla hippiefilm helt enkelt. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen, och jag gråter varje gång när man skall "låta solskenet komma in" i slutet. Jag som sällan bölar. Galet.
Låtexempel: Walking in Space
J - JESUS CHRIST SUPERSTAR (1973)
Filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers berömda rockopera om de sista dagarna i Jesu liv. Ett gäng hippies åker ut till öknen och dramatiserar Jesus liv och död med hjälp av musik. Judas är svart och bitter, med all rätt. Och budskapet går inte att missa.
Denna musikal kräver verkligen att man är med på noterna när det kommer till musiken, för det sjungs mest hela tiden, och ja, ibland blir det kanske lite fånigt. Men Jesus Christ Superstar anses inte vara musikalerna musikal av många för intet. Och precis som Hair så är det en musikal av sin tid. Klart ett måste för alla musikalälskare, agnostiker/ateister och insiktsfulla religiösa.
Jag hade helt klart kunnat gilla denna lika mycket som Hair, men det gör jag tyvärr inte, och jag har svårt att sätta ett betyg. Har velat mellan en trea och fyra på filmtipset.se enda sedan jag såg den.
Låtexempel: Heaven on Their Minds
N - Nightmare Before Christmas
Animer
ad musikal om Jack Skellington, pumpornas konung, som tröttnar på Halloween och i stället vill ta sig an julfirandet - omedveten om att han kanske inte är så lämplig som tomte... Producerad av Tim Burton.
Ingen kan få en på sådan mysigt mesgoth-humör som en Tim Burton-film, och även om han "bara" är producenten bakom denna lilla musikalpärla släppt med hjälp av Disney (huga) så osar den Burton. Inte allra minst för att hans vapendragare Danny Elfman står bakom musik och lånar också ut sin röst till Jack Skellington. Detta är sonika bra. Riktigt bra t.om. Med riktigt snygga animationer så lyckas den förmedla en känsla som faller både julhatare och julälskare i smaken.
Låtexempel: Jack's Lament
Vi börjar med A - N, som rubriken förtäljer.
Mycket nöje!
C - CANNIBAL THE MUSICAL
Följ med den hurtiga kannibalen Alfred Packer och en grupp intet ont anande guldgrävarpionjärer in i Colorados klippiga berg. Allt flyter på i godan ro tills Packer blir hungrig. Med en till synes omättlig aptit börjar han kalasa på sina följeslagare medan han glatt sjunger sina förfäders gamla visor. Alfred Packer är den ende mannen i amerikansk historia som blivit dömd för kannibalism. Filmen försöker lösa den stora gåtan från 1874. Vem åt vem? Från männen bakom South Park.Ja, ni läser rätt. Trey Parker och Matt Stone har skapat denna lilla pärla genom TROMA. De spelar självklart huvudrollerna själva och det är självklart också väldigt roligt. Musikalnumrerna håller dock självklart tvivelaktig kvalité rent musikaliskt, men roliga är de och de har tagit till vara på hur opassande det faktiskt är att brista ut i sång i tid och otid. Speciellt i låten "let's build a snowman".
Det enda direkt dåliga jag har att säga om filmen är att den är väldigt blod och äckellös för att vara en kannibalfilm, och inte allra minst för att vara släppt genom TROMA. Så är det hela självklart oerhört fånigt och tramsigt, trots detta kan jag inte låta bli att charmas. Låtexempel: Let's Build a Snowman
BETYG 4/5
D - DANCER IN THE DARK
Handlingen i "Dancer in the dark" tilldrar sig i mitten av 60-talet. Selma, spelad av den isländska popstjärnan Björk, drömmer sig bort från vardagen med hjälp av dans och musik. Men när hon blir bestulen på sina sparpengar, ställs allt på sin spets.En förutsättning för att gilla denna är nog att man måste gilla Björk, samtidigt kan man nog lätt bli besviken på musiken om man väl gillar hennes musik annars. Jag är ingen jättefan av Björk, men gillar henne, så jag är nog precis rätt målgrupp för musiknumrerna i denna. För trots att den har andra bra egenskaper, som en härlig atmosfär trots dysterheten och allmänt bra regi av fina Lars von Trier (som förtjänar ett helt eget filmblogginlägg), så tycker jag dock att det är musiken som håller filmen uppe. Handlingen är nämligen allt för förutsägbar och det blir nästan lite tråkigt att man redan i början redan tyckt synd om Björks karaktär tillräckligt för att räcka filmen igenom.
Låtexempel: In the Musicals
BETYG 3/5
D - DONG (Hålet)
V
attnet öser ner över Taiwan och bittra stunder av insikt sköljer över lägenhetsinvånarna i ett fattigt område i staden. Ett mystiskt virus sprider av epidemiska proportioner sprider sig nämligen över staden, och genom ett hål i sitt lägenhetsgolv så följer och fascineras en man av en kvinna som drömmer sig bort genom dans och sång.Tsai Ming-liang ligger lite märkligt nog bakom denna minst sagt lite märkliga film. Musikalnumrena består alla av låtar sjungna av en 50-talsartist från Hong Kong vid namn Grace Chang, och de är minst sagt charmanta, och är så också meningen att vara i kontrast till den dystra värld de befinner sig i. En färgklick i den gråa dystopiska vardagen.
Låtexempel: Achoo Cha Cha
BETYG 4/5
H - HAIR
Musikal
om en kille som kommer från landet och ska rycka in i lumpen. Han träffar på ett gäng hippies med långt hår.Ja, den introduktionen till filmen är ganska så klockren, mer behövs egentligen inte sägas.
Detta är min absoluta favoritmusikal och faktiskt en av mina absoluta favoritfilmer, och det känns oerhört fånigt att erkänna det. Musikalnumrerna håller för det första så pass hög klass att det är svårt att värja sig. Just denna film med helt rätt skådespelare slår nog varenda uppsättning som har gjorts. En på sin tid också väldigt kontroversiell fim i staterna, inte bara för att den kritiserar Vietnam-kriget, utan också synen på "rasöverskridande" kärlek och att droger var vägen till instikt och lycka. En tidsenlig/typisk djävla hippiefilm helt enkelt. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen, och jag gråter varje gång när man skall "låta solskenet komma in" i slutet. Jag som sällan bölar. Galet.
Låtexempel: Walking in Space
BETYG 5/5
J - JESUS CHRIST SUPERSTAR (1973)
Filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers berömda rockopera om de sista dagarna i Jesu liv. Ett gäng hippies åker ut till öknen och dramatiserar Jesus liv och död med hjälp av musik. Judas är svart och bitter, med all rätt. Och budskapet går inte att missa. Denna musikal kräver verkligen att man är med på noterna när det kommer till musiken, för det sjungs mest hela tiden, och ja, ibland blir det kanske lite fånigt. Men Jesus Christ Superstar anses inte vara musikalerna musikal av många för intet. Och precis som Hair så är det en musikal av sin tid. Klart ett måste för alla musikalälskare, agnostiker/ateister och insiktsfulla religiösa.
Jag hade helt klart kunnat gilla denna lika mycket som Hair, men det gör jag tyvärr inte, och jag har svårt att sätta ett betyg. Har velat mellan en trea och fyra på filmtipset.se enda sedan jag såg den.
Låtexempel: Heaven on Their Minds
BETYG 3/5
N - Nightmare Before Christmas
Animer
ad musikal om Jack Skellington, pumpornas konung, som tröttnar på Halloween och i stället vill ta sig an julfirandet - omedveten om att han kanske inte är så lämplig som tomte... Producerad av Tim Burton.Ingen kan få en på sådan mysigt mesgoth-humör som en Tim Burton-film, och även om han "bara" är producenten bakom denna lilla musikalpärla släppt med hjälp av Disney (huga) så osar den Burton. Inte allra minst för att hans vapendragare Danny Elfman står bakom musik och lånar också ut sin röst till Jack Skellington. Detta är sonika bra. Riktigt bra t.om. Med riktigt snygga animationer så lyckas den förmedla en känsla som faller både julhatare och julälskare i smaken.
Låtexempel: Jack's Lament
BETYG 4/5
Ett par riktigt skickliga kineser!
Vi rör oss lite västerut i dagens filmbloggande men stannar i Asien. Förra inlägget handlade om Sydkoreansk film, men nu blir det kinesiskt för hela slanten.
När jag satt och spånade lite på vilka kinesiska filmer jag skulle tipsa om så kom det sig att nästan alla de riktigt bra kinesiska filmer jag har sett var alla regisserade av två olika män. Den ena vid namn Zhang Yimou och den andra Wong Kar-wai. Så då gör jag sonika så att dessa två får representera hela det moderna filmutbudet i detta inlägg om riktigt bra filmer från Kina. Hoppas nu bara inte att bilderna blir huller och buller på andras datorer/webläsare. Om det ser rörigt ut hemma hos dig så ursäktar jag mig. Det är för övrigt bara att klicka på bilderna så blir de större...Nu kör vi!
ZHA
NG YIMOU
De flesta känner igen honom som regissören bakom filmerna Hero (Ying Xiong) från 2002 och Flying Daggers (Shi mian mai du) från 2004. Så kallad "episk wuxia" fick sig en ganska så stor beundrarskara i och med Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon (Wo hu chan long) från år 2000, och västvärlden var inte sen men att insupa fler filmer i den genrén åren därefter. Jag fick dock upp ögonen för Zhang Yimou genom hans mer renodlade fantastiska dramafilmer som han gjorde under 90-talet. Här tänker jag tipsa om främst två av dem, men uppmanar er att se alla ni kommer över. De håller nämligen väldigt hög klass, och jag har ännu inte sett en enda dålig film av honom.
Den första av mina två favoritfilmer av Zhang Yimou jag tänkte tipsa om är Den röda lyktan (Do hong deng long gao gao gua) från 1991. Den har inte bara ett härlig titel på kinesiska, varför försvenskade man den liksom? utan den har också en härlig liten story som följer:
Filmen utspelar sig i 1920-talets Kina och huvudpersonen är 19åriga kvinna Songlian, som efter att hennes far har dött måste gifta sig med en rik man vid namn Chen, och bli hans fjärde fru. Titeln refererar till att den kvinna som för kvällen skall dela säng med mästare Chen får en röd lykta tänd utanför sitt hus. Alla fruarna vill att just deras lykta skall tändas inför natten, men inte för att själva Chen skall göra dem sällskap, utan för att få den åtråvärda fotmassagen som erbjuds inför varje natt med maken.
Som man förstår så uppstår ju en viss spänning mellan alla dessa kvinnor. Deras make ser man dock inte en ansiktet på under hela filmen, utan det är kvinnorna som Den Röda Lyktan verkligen fokuserar på. En riktigt mysig och vacker film som jag tycker har allt. Lågmäld utan att vara tråkig. Skulle kunna kalla det för en "chick flick" i finkultursförpackning.
Se trailern HÄR
Den andra filmen heter Att Leva (Huozhe) och är från 1994. En film som skildrar en familjs liv i Kina från tiden före, under och efter Mao Zedongs framfart och styre. Detta görs på ett oerhört skickligt sätt och jag tog faktiskt med denna så vi kunde se den på Historia C-letionen på komvux vill jag minnas.
Ett oerhört träffande och personligt porträtt av en familjs bergochdalbane-existens i detta omvälvande skede av kinesisk historia. Där revolutionen i ena stunden är något som gynnar dem, för att i andra stunden vara påväg att förgöra dem, och så fortsätter det lite filmen igenom. Oerhört gripande och sevärt.
Se trailern HÄR (ni får ursäkta amerikanen)
Övriga filmer av Zhang Yimou som jag rekomenderar starkt är:
Vikarien (Yi ge dou bu neng shao) från 1999. Filmtipset / IMDB
Vägen Hem (Wo de fu qin mu qin) från 1999. Filmtipset / IMDB
Det röda fältet (Hon gao liang) från 1987. Filmtipset / IMDB
Ju Dou - Förbjuden kärlek (Jou Dou) från 1990. Filmtipset / IMDB
Hotell Lyckan (Xingfu shiguang) från 2000. Filmtipset / IMDB
WONG KAR-WAI
Denne regissör har skördat rätt så stora framgångar, framförallt på Cannes-festivalen. Han är också mannen bakom mina absoluta favoriter när det kommer till romantisk film. Ingen kan skildra kärlek som Wong Kar-Wai. Här följer lite exempel på det:
I två filmer; In the Mood for Love (Fa yeung nin wa) från 2000 och filmen 2046 från 2004 får vi följa en man och en kvinna (i båda filmerna spelas mannen av Tony Leung Chiu-wai), och deras passionerade stämningsfulla men ändå otroligt lågmält skildrade kärlek till varandra. En förbjuden kärlek. Blickar som möts i ultrarapid, fantastiska soundtrack, riktigt bra skådespeleri, vackert foto. Allt med dessa två filmer är bara gjort för att vara det mest romantiska som någonsin har visats på vita duken. Det är liksom i en helt annan liga än t.ex. hollywoodslisket som många annars hänvisar till när det vankas romantisk film. Iaf jag känner att det infinner sig någon sorts äkthet i dessa två filmer, och det behövs inga avancerade handlingar eller repliker. Här är det känsla i varandra bildruta, och känslan är romantisk utan att för delen vara sliskig.
Sedan är det självklart två rätt så skilda filmer, och även om de två
är sammanflätade så kan man se den ena utan den andra. Man behöver heller inte se den ena innan den andra. De fungerar som enskilda verk helt enkelt. Skall också tilläggas att i 2046, precis som i de två förekommande filmerna jag skrivit om; Att leva och Den röda Lyktan, Det röda fältet och Ju Dou - förbjuden kärlek, så spelas den kvinnliga huvudrollen av Gong Li. Sjukt begåvad kvinna.
För att ni som inte sett dem skall förstå vad jag talar om, så se trailerna HÄR och HÄR. Läs om In the Mood for Love HÄR och 2046 HÄR
Nästa film av Wong Kar-wai jag kommer tipsa om är Lyckliga Tillsammans (Chun gwong cha sit) från 1997. En lite lättsammare kärlekshistoria, men ändå med en stor dos allvar, mellan två män. Här är handlingen tagen från filmtipset.se
Ho Po-wing och Lai Yiu-fai är två homosexuella män från Hongkong som åker till Argentina för att försöka rädda sitt förhållande. Ganska snart grälar de och går skilda vägar som så många gånger förut. De träffar åter varandra efter en tid, Po-wing är nu prostituerad och Yiu-fai arbetar på en tangobar. Po-wing försöker förmå Yiu-fai att försöka igen, men Yiu-fai är tveksam till att förhållandet går att reparera igen. Yiu-fai träffar Chang från Taiwan, och denne ger Yiu-fai nya perspektiv på tillvaron.
Jag har hört ett rykte om att ingen av skådespelarna visste att motspelaren skulle vara en man när de skrev under kontraktet på att göra filmen. Detta blev en liten överraskning när de båda hade flugits till Syd
amerika och det väl skulle börja filmas helt enkelt. Som tur är blev filmen av ändå, och vilken film det blev. Urmysig är den, och får Brokeback Mountain (som om det ens går att jämföra) att se än mer ytlig och tillrättalagd ut. Sedan är ju skådespeleriet och fotot i Lyckliga Tillsammans överlägset. Här får vi för övrigt se Tony Leung Chiu-wai igen, denna gång som som Lai Yiu-fai.
Se trailern HÄR
Två andra nästan lika bra filmer av Wong Kar-wai är:
Chungking Express (Chung Hing sam lam) från 1994. Filmtipset / IMDB
Helgon i Neon (Duoluo tianshi) från 1995. Filmtipset / IMDB
Ps: Undvik Wong Kar-wais försök till att göra film med engelsktalande skådespelare. Filmen My Blueberry Night är nämligen nästintill värdelös. Trots skådespelare i form av Jude Law och Natalie Portman. Låt denna film heller inte bli avgörande för om ni skall se några av hans andra filmer, om ni skulle ha sett bara denna.
Hoppas detta har varit till nöje för någon, nu när jag lagt ner all den här tiden på fanskapet.
Glutta vidare min vänner. Glutta vidare!...
När jag satt och spånade lite på vilka kinesiska filmer jag skulle tipsa om så kom det sig att nästan alla de riktigt bra kinesiska filmer jag har sett var alla regisserade av två olika män. Den ena vid namn Zhang Yimou och den andra Wong Kar-wai. Så då gör jag sonika så att dessa två får representera hela det moderna filmutbudet i detta inlägg om riktigt bra filmer från Kina. Hoppas nu bara inte att bilderna blir huller och buller på andras datorer/webläsare. Om det ser rörigt ut hemma hos dig så ursäktar jag mig. Det är för övrigt bara att klicka på bilderna så blir de större...Nu kör vi!
ZHA
NG YIMOUDe flesta känner igen honom som regissören bakom filmerna Hero (Ying Xiong) från 2002 och Flying Daggers (Shi mian mai du) från 2004. Så kallad "episk wuxia" fick sig en ganska så stor beundrarskara i och med Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon (Wo hu chan long) från år 2000, och västvärlden var inte sen men att insupa fler filmer i den genrén åren därefter. Jag fick dock upp ögonen för Zhang Yimou genom hans mer renodlade fantastiska dramafilmer som han gjorde under 90-talet. Här tänker jag tipsa om främst två av dem, men uppmanar er att se alla ni kommer över. De håller nämligen väldigt hög klass, och jag har ännu inte sett en enda dålig film av honom.
Den första av mina två favoritfilmer av Zhang Yimou jag tänkte tipsa om är Den röda lyktan (Do hong deng long gao gao gua) från 1991. Den har inte bara ett härlig titel på kinesiska, varför försvenskade man den liksom? utan den har också en härlig liten story som följer:Filmen utspelar sig i 1920-talets Kina och huvudpersonen är 19åriga kvinna Songlian, som efter att hennes far har dött måste gifta sig med en rik man vid namn Chen, och bli hans fjärde fru. Titeln refererar till att den kvinna som för kvällen skall dela säng med mästare Chen får en röd lykta tänd utanför sitt hus. Alla fruarna vill att just deras lykta skall tändas inför natten, men inte för att själva Chen skall göra dem sällskap, utan för att få den åtråvärda fotmassagen som erbjuds inför varje natt med maken.
Som man förstår så uppstår ju en viss spänning mellan alla dessa kvinnor. Deras make ser man dock inte en ansiktet på under hela filmen, utan det är kvinnorna som Den Röda Lyktan verkligen fokuserar på. En riktigt mysig och vacker film som jag tycker har allt. Lågmäld utan att vara tråkig. Skulle kunna kalla det för en "chick flick" i finkultursförpackning.
Se trailern HÄR
Den andra filmen heter Att Leva (Huozhe) och är från 1994. En film som skildrar en familjs liv i Kina från tiden före, under och efter Mao Zedongs framfart och styre. Detta görs på ett oerhört skickligt sätt och jag tog faktiskt med denna så vi kunde se den på Historia C-letionen på komvux vill jag minnas. Ett oerhört träffande och personligt porträtt av en familjs bergochdalbane-existens i detta omvälvande skede av kinesisk historia. Där revolutionen i ena stunden är något som gynnar dem, för att i andra stunden vara påväg att förgöra dem, och så fortsätter det lite filmen igenom. Oerhört gripande och sevärt.
Se trailern HÄR (ni får ursäkta amerikanen)
Övriga filmer av Zhang Yimou som jag rekomenderar starkt är:
Vikarien (Yi ge dou bu neng shao) från 1999. Filmtipset / IMDB
Vägen Hem (Wo de fu qin mu qin) från 1999. Filmtipset / IMDB
Det röda fältet (Hon gao liang) från 1987. Filmtipset / IMDB
Ju Dou - Förbjuden kärlek (Jou Dou) från 1990. Filmtipset / IMDB
Hotell Lyckan (Xingfu shiguang) från 2000. Filmtipset / IMDB
WONG KAR-WAIDenne regissör har skördat rätt så stora framgångar, framförallt på Cannes-festivalen. Han är också mannen bakom mina absoluta favoriter när det kommer till romantisk film. Ingen kan skildra kärlek som Wong Kar-Wai. Här följer lite exempel på det:
I två filmer; In the Mood for Love (Fa yeung nin wa) från 2000 och filmen 2046 från 2004 får vi följa en man och en kvinna (i båda filmerna spelas mannen av Tony Leung Chiu-wai), och deras passionerade stämningsfulla men ändå otroligt lågmält skildrade kärlek till varandra. En förbjuden kärlek. Blickar som möts i ultrarapid, fantastiska soundtrack, riktigt bra skådespeleri, vackert foto. Allt med dessa två filmer är bara gjort för att vara det mest romantiska som någonsin har visats på vita duken. Det är liksom i en helt annan liga än t.ex. hollywoodslisket som många annars hänvisar till när det vankas romantisk film. Iaf jag känner att det infinner sig någon sorts äkthet i dessa två filmer, och det behövs inga avancerade handlingar eller repliker. Här är det känsla i varandra bildruta, och känslan är romantisk utan att för delen vara sliskig. Sedan är det självklart två rätt så skilda filmer, och även om de två
är sammanflätade så kan man se den ena utan den andra. Man behöver heller inte se den ena innan den andra. De fungerar som enskilda verk helt enkelt. Skall också tilläggas att i 2046, precis som i de två förekommande filmerna jag skrivit om; Att leva och Den röda Lyktan, Det röda fältet och Ju Dou - förbjuden kärlek, så spelas den kvinnliga huvudrollen av Gong Li. Sjukt begåvad kvinna.För att ni som inte sett dem skall förstå vad jag talar om, så se trailerna HÄR och HÄR. Läs om In the Mood for Love HÄR och 2046 HÄR
Nästa film av Wong Kar-wai jag kommer tipsa om är Lyckliga Tillsammans (Chun gwong cha sit) från 1997. En lite lättsammare kärlekshistoria, men ändå med en stor dos allvar, mellan två män. Här är handlingen tagen från filmtipset.seHo Po-wing och Lai Yiu-fai är två homosexuella män från Hongkong som åker till Argentina för att försöka rädda sitt förhållande. Ganska snart grälar de och går skilda vägar som så många gånger förut. De träffar åter varandra efter en tid, Po-wing är nu prostituerad och Yiu-fai arbetar på en tangobar. Po-wing försöker förmå Yiu-fai att försöka igen, men Yiu-fai är tveksam till att förhållandet går att reparera igen. Yiu-fai träffar Chang från Taiwan, och denne ger Yiu-fai nya perspektiv på tillvaron.
Jag har hört ett rykte om att ingen av skådespelarna visste att motspelaren skulle vara en man när de skrev under kontraktet på att göra filmen. Detta blev en liten överraskning när de båda hade flugits till Syd
amerika och det väl skulle börja filmas helt enkelt. Som tur är blev filmen av ändå, och vilken film det blev. Urmysig är den, och får Brokeback Mountain (som om det ens går att jämföra) att se än mer ytlig och tillrättalagd ut. Sedan är ju skådespeleriet och fotot i Lyckliga Tillsammans överlägset. Här får vi för övrigt se Tony Leung Chiu-wai igen, denna gång som som Lai Yiu-fai. Se trailern HÄR
Två andra nästan lika bra filmer av Wong Kar-wai är:
Chungking Express (Chung Hing sam lam) från 1994. Filmtipset / IMDB
Helgon i Neon (Duoluo tianshi) från 1995. Filmtipset / IMDB
Ps: Undvik Wong Kar-wais försök till att göra film med engelsktalande skådespelare. Filmen My Blueberry Night är nämligen nästintill värdelös. Trots skådespelare i form av Jude Law och Natalie Portman. Låt denna film heller inte bli avgörande för om ni skall se några av hans andra filmer, om ni skulle ha sett bara denna.
Hoppas detta har varit till nöje för någon, nu när jag lagt ner all den här tiden på fanskapet.
Glutta vidare min vänner. Glutta vidare!...
Sydkoreansk Film.
För ett par år sedan så började jag få upp ögonen för Sydkoreansk film ordentligt. Under hela 2000-talet så verkar det ha kommit ett oändligt flöde av riktigt bra film från det sydliga Korea som verkar ha mer än en hälsosam filmindustri. T.om. deras romantiska komedier håller hög klass, och jag verkligen avskyt genrén annars. Jag tänker härmed tipsa om mina absoluta favoriter från detta filmens land. Håll till godo:
Börjar med ett par filmer från en av mina absoluta favoritregissörer; Hong Sang-Soo. En mästare när det kommer till romantiska filmer under 2000-talet, och kallad "hyperrealist" av många. Det enda dåliga jag kan säga om honom är att han kanske brister något i variation när det kommer till estetik och tematik, men det tycker inte jag gör så mycket när han är så pass bra på det han gör.
Den film jag anser skilja sig mest från de andra han har gjort är mitt första filmtips. Något av en metafilm, om man så vill, är Tale Of Cinema (Geuk Jang Jeon) från 2005, en av mina top50 favoritfilmer. En allvarsam lite sorgligare historia om två självmordbenägna människor som möts kring deras kärlek till filmen. Kanske inte något för alla, och många anser den vara tråkigt, men jag älskar den.
Läs mer om den HÄR
Jag kommer säkerligen bli tvungen att skriva detta flera gånger i detta blogginlägg; men det är så mysigt, gulligt, rörande, snyggt och härligt att man nästan kreverar. Detta gäller också nästa film av Hong Sang-Soo, som också kanske är den lättaste att ta till sig, då det är lite mer av en romantisk komedi. Woman on the Beach ( Haebyonui Yoin) från 2006 har nämligen en mycket mer lättsam handling och atmosfär. Filmen skildrar något av ett invecklat triangeldrama med en diffus röd tråd, men håller trots detta intresset uppe. Tror denna anses vara lite mer lättsmällt än de andra av Hong-Sang-Soos filmer, och tipsar därmed om denna också.
Lär mer HÄR
Mitt första möte med Sydkoreansk film var dock inte genom romantisk sådan (eller det är iaf inte den huvudsakliga genrén på filmen) utan det var genom denna lilla speciella film: Audition (Ôdishon) från 1999. En film som inte är något för den känsliga tittaren, då den innehåller rätt så obehagliga tortyrscener, från vilka den också gjort sig relativt känd. Utöver det så tycker jag det är en snygg och bra thriller som är mer än sevärd.
Läs om den HÄR och kolla in trailern HÄR.
För att fortsätta lite på temat obehagliga kvinnor så är mitt nästa sydkoreanska filmtips i form av Isle - Fruktans Ö (Seom) från år 2000. Regissören heter Kim Ki-Duk och ligger också bakom en annan riktigt bra film vid namn Okänd adress (Suchwiin bulmyeong) och några andra halvbra, och några jag inte sett, ännu.
Man skulle kunna kalla Isle - Fruktans Ö för ett pretantiöst snuskdrama om man vill vara lite elak utan att för den delen skrämma bort folk från filmen. Här bjuds inte bara på en ganska kliché-aktig huvudkaraktär i form av en stum, mystisk vacker kvinna, utan också vackert foto, spänning och en hel del obehagliga scener. Hur bra som helst helt enkelt.
Läs om filmen HÄR och kolla in trailern HÄR
En annan sjukt bra Sydkoreansk regissör med en hel drös bra filmer bakom sig är Park Chan-Wook. Han har också fått rätt så stort internationellt erkännande i samband med filmen Oldboy från 2003 men alla hans filmer (som jag sett) har hållt hög klass. Nu senast blev så tyckte jag sjukt mycket om hans lite udda vampyrfilm med namnet Thirst (Bak-jwi) från 2009. Men den sparar jag till ett inlägg om vampyrfilmer tror jag...
Den första av hans filmer jag tänker skriva lite mer om är Lady Vengeance (Chinjeolhan Geumjasshi). Det finns få filmer som skildrar en kvinnas våldsamma hämnd så pass bra som denna. Medan t.ex. Kill Bill-filmerna bara är kopior av gamla asiatiska filmer utan något djup eller känsla, så har Lady Vengeance nästan en poetisk aura över sig och är otroligt gripande. Tillhörande Park Chan-Wooks "hämndtrilogi" tillsammans med just Oldboy som nämnts tidigare och så Hämnarens Resa (Boksuneun naui geot) från 2002, så tycker jag att Lady Vengeance är den bästa.
Läs om filmen HÄR se trailern HÄR
Sedan så kommer vi tillbaka till mysig och härlig romantisk film i och med Park Chan-Wooks I'm a Cyborg, byt that's OK (Saibogujiman kwenchana) från 2006. En film om kärleken och vänskapen mellan två människor på ett mentalsjukhus. Där huvudpersonen är helt övertygad om att hon är en cyborg, en blandning mellan människa och maskin.
Läs mer om filmen HÄR och se trailern HÄR
Detta är självklart jättecharmigt, som sig bör, och trots att den är fånig så tar jag den på största allvar. Den känns nämligen aldrig ytlig, utan man känner för dessa märkliga karaktärer som filmen bjuder på, och hela filmen är nästintill magisk. Ett absolut måste helt enkelt.
När vi ändå är inne på romantisk film igen, så håller denna hög klass:
Daisy från 2006 (verkar ha varit ett bra sydkoreanskt filmår) Här snackar vi hjärta smärta på hög nivå. Omöjlig kärlek när den är som bäst helt enkelt. Här närmar vi oss dock Hollywood lite när det kommer till sättet att göra film, och det är precis så att den klarar sig. För er som vill ha något mer lättsmällt så är denna dock det främsta tipset i detta inlägg. Går ju bara inte att inte tycka om.
Läs om filmen HÄR se trailern HÄR
Tänker avsluta med att tipsa om en riktigt bra Sydkoreansk rysare, som jag faktiskt nu i dagarna såg den amerikanska remaken av. Remaken heter The Uninvited (2009) och är en tämligen blek och plastig kopia av orginalet, som såklart helt har tappat hela origiinalfilmens känsla någonstans på vägen. Mycket pga av de helt opassande skådespelarna. Originalet är A Tale of two Sisters (Janghwa Hongryeon) från 2003. Skruvad, obehaglig och snygg är den. Till skillnad från remaken, som om det inte vore för den bra grundstoryn inte skulle haft mycket att komma med. Det är liksom två helt olika typer av filmer, där originalet självklart vinner med hästlängder. Så en galen riktigt bra skräckis får avsluta detta filmbloggande.
Läs om filmen HÄR och se trailern HÄR
Börjar med ett par filmer från en av mina absoluta favoritregissörer; Hong Sang-Soo. En mästare när det kommer till romantiska filmer under 2000-talet, och kallad "hyperrealist" av många. Det enda dåliga jag kan säga om honom är att han kanske brister något i variation när det kommer till estetik och tematik, men det tycker inte jag gör så mycket när han är så pass bra på det han gör.
Den film jag anser skilja sig mest från de andra han har gjort är mitt första filmtips. Något av en metafilm, om man så vill, är Tale Of Cinema (Geuk Jang Jeon) från 2005, en av mina top50 favoritfilmer. En allvarsam lite sorgligare historia om två självmordbenägna människor som möts kring deras kärlek till filmen. Kanske inte något för alla, och många anser den vara tråkigt, men jag älskar den.
Läs mer om den HÄR
Jag kommer säkerligen bli tvungen att skriva detta flera gånger i detta blogginlägg; men det är så mysigt, gulligt, rörande, snyggt och härligt att man nästan kreverar. Detta gäller också nästa film av Hong Sang-Soo, som också kanske är den lättaste att ta till sig, då det är lite mer av en romantisk komedi. Woman on the Beach ( Haebyonui Yoin) från 2006 har nämligen en mycket mer lättsam handling och atmosfär. Filmen skildrar något av ett invecklat triangeldrama med en diffus röd tråd, men håller trots detta intresset uppe. Tror denna anses vara lite mer lättsmällt än de andra av Hong-Sang-Soos filmer, och tipsar därmed om denna också. Lär mer HÄR
Mitt första möte med Sydkoreansk film var dock inte genom romantisk sådan (eller det är iaf inte den huvudsakliga genrén på filmen) utan det var genom denna lilla speciella film: Audition (Ôdishon) från 1999. En film som inte är något för den känsliga tittaren, då den innehåller rätt så obehagliga tortyrscener, från vilka den också gjort sig relativt känd. Utöver det så tycker jag det är en snygg och bra thriller som är mer än sevärd. Läs om den HÄR och kolla in trailern HÄR.
För att fortsätta lite på temat obehagliga kvinnor så är mitt nästa sydkoreanska filmtips i form av Isle - Fruktans Ö (Seom) från år 2000. Regissören heter Kim Ki-Duk och ligger också bakom en annan riktigt bra film vid namn Okänd adress (Suchwiin bulmyeong) och några andra halvbra, och några jag inte sett, ännu. Man skulle kunna kalla Isle - Fruktans Ö för ett pretantiöst snuskdrama om man vill vara lite elak utan att för den delen skrämma bort folk från filmen. Här bjuds inte bara på en ganska kliché-aktig huvudkaraktär i form av en stum, mystisk vacker kvinna, utan också vackert foto, spänning och en hel del obehagliga scener. Hur bra som helst helt enkelt.
Läs om filmen HÄR och kolla in trailern HÄR
En annan sjukt bra Sydkoreansk regissör med en hel drös bra filmer bakom sig är Park Chan-Wook. Han har också fått rätt så stort internationellt erkännande i samband med filmen Oldboy från 2003 men alla hans filmer (som jag sett) har hållt hög klass. Nu senast blev så tyckte jag sjukt mycket om hans lite udda vampyrfilm med namnet Thirst (Bak-jwi) från 2009. Men den sparar jag till ett inlägg om vampyrfilmer tror jag...
Den första av hans filmer jag tänker skriva lite mer om är Lady Vengeance (Chinjeolhan Geumjasshi). Det finns få filmer som skildrar en kvinnas våldsamma hämnd så pass bra som denna. Medan t.ex. Kill Bill-filmerna bara är kopior av gamla asiatiska filmer utan något djup eller känsla, så har Lady Vengeance nästan en poetisk aura över sig och är otroligt gripande. Tillhörande Park Chan-Wooks "hämndtrilogi" tillsammans med just Oldboy som nämnts tidigare och så Hämnarens Resa (Boksuneun naui geot) från 2002, så tycker jag att Lady Vengeance är den bästa. Läs om filmen HÄR se trailern HÄR
Sedan så kommer vi tillbaka till mysig och härlig romantisk film i och med Park Chan-Wooks I'm a Cyborg, byt that's OK (Saibogujiman kwenchana) från 2006. En film om kärleken och vänskapen mellan två människor på ett mentalsjukhus. Där huvudpersonen är helt övertygad om att hon är en cyborg, en blandning mellan människa och maskin.Läs mer om filmen HÄR och se trailern HÄR
Detta är självklart jättecharmigt, som sig bör, och trots att den är fånig så tar jag den på största allvar. Den känns nämligen aldrig ytlig, utan man känner för dessa märkliga karaktärer som filmen bjuder på, och hela filmen är nästintill magisk. Ett absolut måste helt enkelt.
När vi ändå är inne på romantisk film igen, så håller denna hög klass:Daisy från 2006 (verkar ha varit ett bra sydkoreanskt filmår) Här snackar vi hjärta smärta på hög nivå. Omöjlig kärlek när den är som bäst helt enkelt. Här närmar vi oss dock Hollywood lite när det kommer till sättet att göra film, och det är precis så att den klarar sig. För er som vill ha något mer lättsmällt så är denna dock det främsta tipset i detta inlägg. Går ju bara inte att inte tycka om.
Läs om filmen HÄR se trailern HÄR
Tänker avsluta med att tipsa om en riktigt bra Sydkoreansk rysare, som jag faktiskt nu i dagarna såg den amerikanska remaken av. Remaken heter The Uninvited (2009) och är en tämligen blek och plastig kopia av orginalet, som såklart helt har tappat hela origiinalfilmens känsla någonstans på vägen. Mycket pga av de helt opassande skådespelarna. Originalet är A Tale of two Sisters (Janghwa Hongryeon) från 2003. Skruvad, obehaglig och snygg är den. Till skillnad från remaken, som om det inte vore för den bra grundstoryn inte skulle haft mycket att komma med. Det är liksom två helt olika typer av filmer, där originalet självklart vinner med hästlängder. Så en galen riktigt bra skräckis får avsluta detta filmbloggande. Läs om filmen HÄR och se trailern HÄR
Allas vår DrakUlla.
Som skräckfilmsfantast så tänker jag härmed tipsa om de bästa filmerna om allas vår Dracula. Vilken gestaltning av denna Bram Stoker-figur är egentligen den bästa? Vi börjar självklart med den första:
Nosferatu (1922)
I denna, den första filmatiseringen, så heter den blodtörstige vampyren Greve Orlock. En stumfilm, vilket inte alls talar till filmens nackdel. Soundtracket är nämligen jättebra och mysigt. Lite för mysigt, för jag tycker aldrig att filmen ens försöker vara särskilt läskig. Då skulle jag hellre vilja tipsa om Werner Herzogs "remake" på denna från 1979 vi namn; Nosferatu - Phantom of der Nacht, med Klaus Kinski i huvudrollen.
Nosferatu från 1922 får 3 bloddroppar av 5 möjliga... remaken får 4 av 5 möjliga.
Dracula (1931)
Det är nu som Dracula så som vi känner igen honom gör entré. Med Bela Lugosis rolltolkning i denna klassiker från 1931. Och den här filmen ÄR Bela Lugosi, mannen myten legenden, som fick nytt kändisskap ganska nyligen genom Tim Burtons film Ed Wood. Sorligt nog inte genom Ed Woods egna filmer, men ändå.
Det är överskådespeleri i varenda bildruta, och hela filmen är hur charmig som helst. Jättevackra miljöer bjuds det på också. Ett självklart måste! 3 bloddroppar av 5 möjliga till denna också.
Blood for Dracula (1972)
Nu gör vi ett rejält hopp 40år in i framtiden. För trots att det görs mängder av filmer om Dracula, så är det få som är bra och sticker ut (av de jag sett). Det är inte förrän Antonio Margheriti och Paul Morrissey får för sig att göra en Dracula året efter att de gjort Flesh for Frankenstein, som det börjar hända saker. Inte allra minst för att Dracula nu spelas av Udo Kier.
Nu får vi se Dracula som en tragisk figur, med kroppslig och psykisk abstinens efter jungfrublod, som det inte finns mycket kvar av i Rumänien. Han åker såvida till Italien för att bo med en adelsfamilj och dess döttrar, i hopp om att få lite jungrublod, men det är lättare sagt än gjort.
En snygg, äcklig, bitvis rolig film med skådespelare som borde stannat hemma. Detta är oerhört bra, och man ser till och med skymten av Roman Polanski som gästskådespelare. 4 bloddroppar av 5 möjliga!
Bram Stoker's Dracula (1992)
Egentligen finns det inte mycket att säga om denna. En film som de flesta har sett. Francis Ford Coppola tolkar Dracula med en gedigen rollista. Gary Oldman är såklart skitbra och jag är svag för Winona Ryder. Anthony Hopkins gör sin grej och Keanu Reeves är tråkig, som vanligt. En helt ok film helt enkelt. Inte så bra som den borde vara, och långt ifrån den bästa Dracula-filmen. 3 bloddroppar med järnbrist av 5 möjliga.
Dracula: Pages from a Virgin's Diary (2002)
Vi började med stumfilm och slutar med en film som också är helt fri från dialog. Här förmedlas historien om Dracula genom dans, balett för att vara mer exakt, och musik. Den är också helt filmad i svartvitt men med en del effektfulla färgstänk.
Geniet bakom denna otroligt vackra film heter Guy Maddin, och jag anser att Dracula aldrig har gjorts så bra som när han bestämde sig för filmatisera denna klassiska historia, som jag nu ägnat hela morgonen åt. Först i denna film så känns Dracula seriös och äkta. Poetiskt är vad det är, och det är nästan toppbetyg. 4 starka bloddroppar av 5 möjliga.
Ps: Nu finns det självklart en hel drös bra (och dåliga) vampyrfilmer, men dessa får jag återkomma till i ett annat inlägg. Nu var det Dracula för hela slanten i detta istället.
Nosferatu (1922)I denna, den första filmatiseringen, så heter den blodtörstige vampyren Greve Orlock. En stumfilm, vilket inte alls talar till filmens nackdel. Soundtracket är nämligen jättebra och mysigt. Lite för mysigt, för jag tycker aldrig att filmen ens försöker vara särskilt läskig. Då skulle jag hellre vilja tipsa om Werner Herzogs "remake" på denna från 1979 vi namn; Nosferatu - Phantom of der Nacht, med Klaus Kinski i huvudrollen.
Nosferatu från 1922 får 3 bloddroppar av 5 möjliga... remaken får 4 av 5 möjliga.
Dracula (1931)Det är nu som Dracula så som vi känner igen honom gör entré. Med Bela Lugosis rolltolkning i denna klassiker från 1931. Och den här filmen ÄR Bela Lugosi, mannen myten legenden, som fick nytt kändisskap ganska nyligen genom Tim Burtons film Ed Wood. Sorligt nog inte genom Ed Woods egna filmer, men ändå.
Det är överskådespeleri i varenda bildruta, och hela filmen är hur charmig som helst. Jättevackra miljöer bjuds det på också. Ett självklart måste! 3 bloddroppar av 5 möjliga till denna också.
Blood for Dracula (1972)Nu gör vi ett rejält hopp 40år in i framtiden. För trots att det görs mängder av filmer om Dracula, så är det få som är bra och sticker ut (av de jag sett). Det är inte förrän Antonio Margheriti och Paul Morrissey får för sig att göra en Dracula året efter att de gjort Flesh for Frankenstein, som det börjar hända saker. Inte allra minst för att Dracula nu spelas av Udo Kier.
Nu får vi se Dracula som en tragisk figur, med kroppslig och psykisk abstinens efter jungfrublod, som det inte finns mycket kvar av i Rumänien. Han åker såvida till Italien för att bo med en adelsfamilj och dess döttrar, i hopp om att få lite jungrublod, men det är lättare sagt än gjort.
En snygg, äcklig, bitvis rolig film med skådespelare som borde stannat hemma. Detta är oerhört bra, och man ser till och med skymten av Roman Polanski som gästskådespelare. 4 bloddroppar av 5 möjliga!
Bram Stoker's Dracula (1992)Egentligen finns det inte mycket att säga om denna. En film som de flesta har sett. Francis Ford Coppola tolkar Dracula med en gedigen rollista. Gary Oldman är såklart skitbra och jag är svag för Winona Ryder. Anthony Hopkins gör sin grej och Keanu Reeves är tråkig, som vanligt. En helt ok film helt enkelt. Inte så bra som den borde vara, och långt ifrån den bästa Dracula-filmen. 3 bloddroppar med järnbrist av 5 möjliga.
Dracula: Pages from a Virgin's Diary (2002)Vi började med stumfilm och slutar med en film som också är helt fri från dialog. Här förmedlas historien om Dracula genom dans, balett för att vara mer exakt, och musik. Den är också helt filmad i svartvitt men med en del effektfulla färgstänk.
Geniet bakom denna otroligt vackra film heter Guy Maddin, och jag anser att Dracula aldrig har gjorts så bra som när han bestämde sig för filmatisera denna klassiska historia, som jag nu ägnat hela morgonen åt. Först i denna film så känns Dracula seriös och äkta. Poetiskt är vad det är, och det är nästan toppbetyg. 4 starka bloddroppar av 5 möjliga.
Ps: Nu finns det självklart en hel drös bra (och dåliga) vampyrfilmer, men dessa får jag återkomma till i ett annat inlägg. Nu var det Dracula för hela slanten i detta istället.
Sevärd animerad film del 3 - Japan
Vuxna kan också kolla på tecknat. Några av mina absoluta favoritfilmer är just av det animerade slaget. En del riktar sig till barn, en del riktar sig till barn och vuxna, en del riktar sig enbart till vuxna. Här kommer tredje delen i mitt filmtipsande om tecknad film, och nu kommer vi oundvikligen till Japan. Jag värjer mig dock från att kallas anime eller manganörd. Det är bara så att när det kommer till tecknad film så är nog Japanerna bäst. Mycket pga en gedigen historia av berättande genom animation för både vuxna och barn. En kulturskillnad helt enkelt, som möjliggör att det finns japansk animerad film för nästan alla smaker och i alla genrer. Här följer mina favoriter:
Tänker börja med en barnfilm. Den gulligaste barnfilmen jag har sett i hela mitt liv. Jag bara smälte första gången jag såg den, en film som jag absolut tänker visa för mitt barn. En film om vänskap som trotsar alla odds. En nästan överdriven vänskap, som många tycker har homosexuella undertoner bara för att det är djur av hankön som har denna relation till varandra (ja, så fånigt är det)
Fi
lmen heter "A Stormy Night" (Arashi no Yoru Ni) och handlar om en vildget vid namn Mei och en varg vid namn Gabu. Som under en stormig natt börjar prata med varandra i skydd från åskan och regnet, utan att kunna se den andre pga mörkret. När stormen avtar bestämmer de sig för att träffas igen, i tron om att de är av samma djursort. När detta visar sig inte vara fallet så väljer de att trots sina yttre olikheter inleda en vänskap, en vänskap som inte uppskattas av alla runtomkring dem.
Filmen är också vackert animerad med fin musik. Den ses med fördel med japanska orginalrösterna, så klart.
Tänker sedan göra en helomvändning och tipsa om en film som verkligen inte lämpar sig för barn. Nästa film är nämligen en psykologisk action/thriller från skaparen av andra härliga tecknade filmer som Tokyo Godfathers, Millenium Actress och inte minst Paprika, som faktiskt kanske är snäppet bättre än Perfect Blue. Som jag nu skriver lite om, kanske mest för att det är Satoshi Kons främsta när det kommer till att få folk som annars inte gillar anime, den ibland speciella berättarstilen och animationsstilen, att faktiskt ändå uppskatta filmen.
Perfect Blue är trots sin kanske inte jättelockande handling riktigt riktigt bra. En film som bygger upp en riktigt obehaglig stämning ur något så fånigt som en japansk popstjärnas våndor. Hela stämningen kan faktiskt liknas vid den som infinner sig i Black Swan som kom förra året. Faktiskt så är hela filmen tämligen lik. Så om ni gillade Black Swan så tror jag nog att ni kommer att gilla Perfect Blue också.
Nästa film måste självklart bli en av Hayao Miyazakis alla mästerverk.
Miyazakis blev känd över hela världen bland den större publiken med oscarsbelönade Spirited Away (2001), och den och andra av Miyazakis filmer har faktiskt varit uppe på de svenska biograferna efter det internationella erkännandet. Alla hans filmer är bra! Men jag tror nog ändå att min favorit är Princess Mononoke (Mononoke Hime) från 1997.
Filmen är en magisk historia som har allt; romantik, vackra miljöer/bra animationer och bra handling. För precis som Miyazakis Nausicaä från Vindarnas dal, så har Princess Mononoke ett budskap om att värna om naturen, men i detta fallet med änmer inriktning på djurlivet. Kan också tillägga att den riktar sig till den lite äldre publiken, utan att för den delen helt utesluta att barn kan se den trots visst våld. Tror att allvaret i filmen är mer nyttigt än skadligt.
För att visa
vilken variation det finns inom anime så tänker jag nu tipsa om Mamoru Oshiis Angels Egg (Tenshi no tamago) från 1985. En fantastiskt vacker minimalistiskt film som bygger på teckningar av Yoshitaka Amano. Handlingen är i sin korthet: En nomad träffar en mystiskt flicka som bär på ett stort ägg.
Filmen är självklart fylld med symbolik, och det står inte helt klart vad den exakta innebörden av filmen är. Jag har min egna tolkning (som följer de flestas på de flesta punkter efter att ha läst på forum)
En nästintill dialoglös film där tystnaden fylls av något som låter som modern klassisk musik från östeuropa. En film med en lågmäldhet och ett djup som kräver en speciell publik. Om du känner dig manad så se den, du kommer inte ångra dig.
Sist men inte minst så tänker jag nämna några måsten som de flesta, även de som inte har något intresse alls för anime, brukar ha sett och uppskattar. Det är självklart Akira, Ghost in the Shell, Eldflugornas Grav, Ninja Scroll och The Girl who Leapt through Time m.fl. Höjdarrullar allihopa om inte på riktigt, så iaf nostalgiskt.
Tänker börja med en barnfilm. Den gulligaste barnfilmen jag har sett i hela mitt liv. Jag bara smälte första gången jag såg den, en film som jag absolut tänker visa för mitt barn. En film om vänskap som trotsar alla odds. En nästan överdriven vänskap, som många tycker har homosexuella undertoner bara för att det är djur av hankön som har denna relation till varandra (ja, så fånigt är det)
Fi
lmen heter "A Stormy Night" (Arashi no Yoru Ni) och handlar om en vildget vid namn Mei och en varg vid namn Gabu. Som under en stormig natt börjar prata med varandra i skydd från åskan och regnet, utan att kunna se den andre pga mörkret. När stormen avtar bestämmer de sig för att träffas igen, i tron om att de är av samma djursort. När detta visar sig inte vara fallet så väljer de att trots sina yttre olikheter inleda en vänskap, en vänskap som inte uppskattas av alla runtomkring dem. Filmen är också vackert animerad med fin musik. Den ses med fördel med japanska orginalrösterna, så klart.
Tänker sedan göra en helomvändning och tipsa om en film som verkligen inte lämpar sig för barn. Nästa film är nämligen en psykologisk action/thriller från skaparen av andra härliga tecknade filmer som Tokyo Godfathers, Millenium Actress och inte minst Paprika, som faktiskt kanske är snäppet bättre än Perfect Blue. Som jag nu skriver lite om, kanske mest för att det är Satoshi Kons främsta när det kommer till att få folk som annars inte gillar anime, den ibland speciella berättarstilen och animationsstilen, att faktiskt ändå uppskatta filmen.
Film
en handlar om Mima som lämnar idolbandet CHAM för att göra solokarriär. Detta påverkar dock henne och hennes liv på oanade sätt då den psykiska pressen blir väldigt påtaglig, och inte hjälper det att hon har ett före detta fan som förföljer henne.
en handlar om Mima som lämnar idolbandet CHAM för att göra solokarriär. Detta påverkar dock henne och hennes liv på oanade sätt då den psykiska pressen blir väldigt påtaglig, och inte hjälper det att hon har ett före detta fan som förföljer henne.Perfect Blue är trots sin kanske inte jättelockande handling riktigt riktigt bra. En film som bygger upp en riktigt obehaglig stämning ur något så fånigt som en japansk popstjärnas våndor. Hela stämningen kan faktiskt liknas vid den som infinner sig i Black Swan som kom förra året. Faktiskt så är hela filmen tämligen lik. Så om ni gillade Black Swan så tror jag nog att ni kommer att gilla Perfect Blue också.
Nästa film måste självklart bli en av Hayao Miyazakis alla mästerverk.
Miyazakis blev känd över hela världen bland den större publiken med oscarsbelönade Spirited Away (2001), och den och andra av Miyazakis filmer har faktiskt varit uppe på de svenska biograferna efter det internationella erkännandet. Alla hans filmer är bra! Men jag tror nog ändå att min favorit är Princess Mononoke (Mononoke Hime) från 1997.
Om fi
lmen:
Balansen mellan människor och djurgudar har rubbats genom människornas rovdrift av den heliga skogen där gudarna bor. Det är nu upp till prins Ashitaka att återställa det hela. filmtipset.se
lmen:Filmen är en magisk historia som har allt; romantik, vackra miljöer/bra animationer och bra handling. För precis som Miyazakis Nausicaä från Vindarnas dal, så har Princess Mononoke ett budskap om att värna om naturen, men i detta fallet med änmer inriktning på djurlivet. Kan också tillägga att den riktar sig till den lite äldre publiken, utan att för den delen helt utesluta att barn kan se den trots visst våld. Tror att allvaret i filmen är mer nyttigt än skadligt.
För att visa
vilken variation det finns inom anime så tänker jag nu tipsa om Mamoru Oshiis Angels Egg (Tenshi no tamago) från 1985. En fantastiskt vacker minimalistiskt film som bygger på teckningar av Yoshitaka Amano. Handlingen är i sin korthet: En nomad träffar en mystiskt flicka som bär på ett stort ägg.Filmen är självklart fylld med symbolik, och det står inte helt klart vad den exakta innebörden av filmen är. Jag har min egna tolkning (som följer de flestas på de flesta punkter efter att ha läst på forum)
En nästintill dialoglös film där tystnaden fylls av något som låter som modern klassisk musik från östeuropa. En film med en lågmäldhet och ett djup som kräver en speciell publik. Om du känner dig manad så se den, du kommer inte ångra dig.
Sist men inte minst så tänker jag nämna några måsten som de flesta, även de som inte har något intresse alls för anime, brukar ha sett och uppskattar. Det är självklart Akira, Ghost in the Shell, Eldflugornas Grav, Ninja Scroll och The Girl who Leapt through Time m.fl. Höjdarrullar allihopa om inte på riktigt, så iaf nostalgiskt.
Sevärd animerad film del 2 - USA
Vuxna kan också kolla på tecknat. Några av mina absoluta favoritfilmer är just av det animerade slaget. En del riktar sig till barn, en del riktar sig till barn och vuxna, en del riktar sig enbart till vuxna. Här kommer andra delen i i mitt filmtipsande om tecknad film, och nu vänder vi oss mot massproducerande landet USA. Skall landet som gav oss Disney ha något annat att komma med när det kommer till animerad film? Självklart. Här följer mina favoriter från landet på andra sidan Atlanten.
Kan börja med en film som ni kan se eller tanka hem helt lagligt, om ni nu skulle vara sugna på att se film just i denna stund. Vill nämligen tipsa om indiefilmen Sita Sings the Blues från 2008. En film baserad på det indiska eposet Ramayana, snyggt och udda berättat av Nina Paley. Otroligt lärorik och härlig film som trots sina brister hamnar i topp på min lista bland amerikanska tecknade filmer. Gå in på sitasingstheblues.com för mer info om filmen. Här kan ni även streama och tanka hem den. Glöm heller inte bort att donera en slant eller köpa något merchendise om ni gillade filmen och känner att ni har råd.
Nästa film
som jag vill tipsa om är en av mina absoluta favoritfilmer. En film baserad på Richard Adams (mest känd för watership down/den långa flykten) bok The Plague dogs. På svenska heter den Flykten mot frihet, och filmatisering från 1982 är den jag härmed vill delge mig utav. En film som jag anser vara mycket bättre än den mer populära Watership down från 1978. Båda filmerna osar dock av allvar, och Flykten mot Frihet är långt ifrån en barnfilm trots "talande" hundar. Det är mörker och svärta från första till sista bildrutan, inte bara genom de gråbleka animationerna utan också genom en deprimerande stämning och handling, en sorgsen historia som undviker att vara sentimental eller/och fånig.
I Flykten mot frihet får man följa två hundar; Rowf: en labrador blandning, och Snitter; en fox
terrier, vilka är två av många hundar man utför hemska tester och experiment på i ett laboratorium i nordvästra England. Rowf får om och om igen simma tills han inte orkar längre och drunknar, för att sedan återupplivas. Medan man på Snitter gör omfattande expiriment på den lilla terrierns hjärna. Dessa två hundar lyckas fly med hopp om att deras nyfunna frihet skall föra något gott med sig. Men den bistra verkligheten är en annan.
Filmen skiljer sig en aning från boken, men fungerar mer än bra ändå. Och eftersom produktionslandet är USA så får filmen räknas som amerikansk även fast det är en film baserad på en brittisk roman.
Som South Park-fan så är det självklara tredje valet av sevärd animerad film från USA självklart deras (faktiskt) 2 långfilmer. Först då South Park: Bigger, Longer & Uncut från 1999 (var det verkligen så länge sedan) och South Park: Imaginationland - the Movie från 2008, som är ett ihopklipp av de tre avsnitten om Imaginationland.
Finns inte så mycket mer att säga. Gillar man South park så gör man och då har man antagligen redan sett dessa. Om man inte gillar South Park så är det ingen idé att tipsa om dessa egentligen. Kände bara att de skulle få vara med på "listan".
Så det här med Disney. Visst finns det bra Disneyfilmer, men de behöver knappast någon närmare presentation. Hatar dock Lejonkungen och alla pixarfilmerna är sjukt överskattade, bara så ni vet.
Kan börja med en film som ni kan se eller tanka hem helt lagligt, om ni nu skulle vara sugna på att se film just i denna stund. Vill nämligen tipsa om indiefilmen Sita Sings the Blues från 2008. En film baserad på det indiska eposet Ramayana, snyggt och udda berättat av Nina Paley. Otroligt lärorik och härlig film som trots sina brister hamnar i topp på min lista bland amerikanska tecknade filmer. Gå in på sitasingstheblues.com för mer info om filmen. Här kan ni även streama och tanka hem den. Glöm heller inte bort att donera en slant eller köpa något merchendise om ni gillade filmen och känner att ni har råd. Nästa film
som jag vill tipsa om är en av mina absoluta favoritfilmer. En film baserad på Richard Adams (mest känd för watership down/den långa flykten) bok The Plague dogs. På svenska heter den Flykten mot frihet, och filmatisering från 1982 är den jag härmed vill delge mig utav. En film som jag anser vara mycket bättre än den mer populära Watership down från 1978. Båda filmerna osar dock av allvar, och Flykten mot Frihet är långt ifrån en barnfilm trots "talande" hundar. Det är mörker och svärta från första till sista bildrutan, inte bara genom de gråbleka animationerna utan också genom en deprimerande stämning och handling, en sorgsen historia som undviker att vara sentimental eller/och fånig.I Flykten mot frihet får man följa två hundar; Rowf: en labrador blandning, och Snitter; en fox
terrier, vilka är två av många hundar man utför hemska tester och experiment på i ett laboratorium i nordvästra England. Rowf får om och om igen simma tills han inte orkar längre och drunknar, för att sedan återupplivas. Medan man på Snitter gör omfattande expiriment på den lilla terrierns hjärna. Dessa två hundar lyckas fly med hopp om att deras nyfunna frihet skall föra något gott med sig. Men den bistra verkligheten är en annan. Filmen skiljer sig en aning från boken, men fungerar mer än bra ändå. Och eftersom produktionslandet är USA så får filmen räknas som amerikansk även fast det är en film baserad på en brittisk roman.
Som South Park-fan så är det självklara tredje valet av sevärd animerad film från USA självklart deras (faktiskt) 2 långfilmer. Först då South Park: Bigger, Longer & Uncut från 1999 (var det verkligen så länge sedan) och South Park: Imaginationland - the Movie från 2008, som är ett ihopklipp av de tre avsnitten om Imaginationland. Finns inte så mycket mer att säga. Gillar man South park så gör man och då har man antagligen redan sett dessa. Om man inte gillar South Park så är det ingen idé att tipsa om dessa egentligen. Kände bara att de skulle få vara med på "listan".
Så det här med Disney. Visst finns det bra Disneyfilmer, men de behöver knappast någon närmare presentation. Hatar dock Lejonkungen och alla pixarfilmerna är sjukt överskattade, bara så ni vet.
Sevärd animerad film del 1 - Frankrike
Vuxna kan också kolla på tecknat. Några av mina absoluta favoritfilmer är just av det animerade slaget. En del riktar sig till barn, en del riktar sig till barn och vuxna, en del riktar sig enbart till vuxna. Här kommer första delen i i mitt filmtipsande om tecknad film, och vi börjar i Europa med ett underbart filmland. Ett land som har gett oss baguetter, Jean-Luc Godard mimare. Ett land med en gedigen konstnärshistoria. Landet är självklart FRANKRIKE! Här följer tre superbra tecknade filmer därifrån (med viss belgisk, tjeckisk, brittisk och kanadensisk inverkan skall tilläggas)
Sacrableu, fransmännen är allt lite knasiga, inte allra minst när det kommer till tecknade serier och film. Det tydligaste exemplet på det är René Lalux underbara fantasivärldar. En av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier har uppkommit just i dennes hjärna, och namnet på filmen är La plànete Sauvage (Den vilda planeten) från 1973. En helt magisk film som utspelar sig i en verklighet som är både extremt främmande, men ändå väldigt bekant. Det är inte vi, människan, som regerar i denna verklighet, utan vi är reducerade till vilda små djur i en o
barmhärtig minst sagt märklig värld.
Animationerna är fantastiska och är liksom musiken tidstypsisk. En tänkvärld magisk film som riktar sig främst till vuxna med sin speciella handling och grymhet. En handling där man lätt drar paralleller till saker som hur vi behandlar djur, människans utveckling och synen på kunskap. Stilfull, magisk och tänkvärd är La plànete Sauvage, och hamnar helt klart i topp på sevärda animerade filmer.
Här följer en trailer, så ni skall förstå vad jag talar om:
Fantastic Planet (1973) trailer
Om man t
alar franskt tecknat så kommer man ju inte ifrån Asterix och Obelix. De franska seriefigurerna skapade av René Goscinny och Albert Uderzo, har följt med mig genom barndomen, och jag uppskattar dem lika mycket nu som när jag var liten. Av helt olika anledningar visserligen, men det är ju det som gör dem så bra.
De tecknade filmer som kom under 60 70 och 80-talet håller alla hög kvalité och jag anser att de gör seriealbumen rättvisa. Speciellt de två där skaparna har varit med och påverkat som regissörer. Däribland finner man också min favorit bland Asterixfilmerna; Asterix 12 stordåd. Finns inte mycket mer att skriva än att det är en av filmerna som jag har sett flest gånger i mitt liv. Inte bara underhållning utan också relativt lärorik. En familjefilm som heter duga!
Knasi
gare blir det när jag nu tipsar om den tredje franska tecknade filmen. En film med nästan oslagbara animationer och en tämligen bisarr och något makaber humor. Filmen är Les triplettes de Belleville (Trion från Belleville). Jag har faktiskt ingen aning om detta är något för barn eller inte, jättesvårplacerad när det kommer till passande åldersgrupp. Kanske är det bara en typ av människor helt enkelt som uppskattar den, lite oavsett ålder. Man skall heller inte låta den lite tråkiga(?) handlingen avskräcka en. En handling som kretsar kring Tour de France och gamla tanter. I detta fallet krävs det nog också en trailer:
Les Triplettes de Belleviller (Trailer) 2003
Sacrableu, fransmännen är allt lite knasiga, inte allra minst när det kommer till tecknade serier och film. Det tydligaste exemplet på det är René Lalux underbara fantasivärldar. En av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier har uppkommit just i dennes hjärna, och namnet på filmen är La plànete Sauvage (Den vilda planeten) från 1973. En helt magisk film som utspelar sig i en verklighet som är både extremt främmande, men ändå väldigt bekant. Det är inte vi, människan, som regerar i denna verklighet, utan vi är reducerade till vilda små djur i en o
barmhärtig minst sagt märklig värld.Animationerna är fantastiska och är liksom musiken tidstypsisk. En tänkvärld magisk film som riktar sig främst till vuxna med sin speciella handling och grymhet. En handling där man lätt drar paralleller till saker som hur vi behandlar djur, människans utveckling och synen på kunskap. Stilfull, magisk och tänkvärd är La plànete Sauvage, och hamnar helt klart i topp på sevärda animerade filmer.
Här följer en trailer, så ni skall förstå vad jag talar om:
Fantastic Planet (1973) trailer
Om man t
alar franskt tecknat så kommer man ju inte ifrån Asterix och Obelix. De franska seriefigurerna skapade av René Goscinny och Albert Uderzo, har följt med mig genom barndomen, och jag uppskattar dem lika mycket nu som när jag var liten. Av helt olika anledningar visserligen, men det är ju det som gör dem så bra.De tecknade filmer som kom under 60 70 och 80-talet håller alla hög kvalité och jag anser att de gör seriealbumen rättvisa. Speciellt de två där skaparna har varit med och påverkat som regissörer. Däribland finner man också min favorit bland Asterixfilmerna; Asterix 12 stordåd. Finns inte mycket mer att skriva än att det är en av filmerna som jag har sett flest gånger i mitt liv. Inte bara underhållning utan också relativt lärorik. En familjefilm som heter duga!
Knasi
gare blir det när jag nu tipsar om den tredje franska tecknade filmen. En film med nästan oslagbara animationer och en tämligen bisarr och något makaber humor. Filmen är Les triplettes de Belleville (Trion från Belleville). Jag har faktiskt ingen aning om detta är något för barn eller inte, jättesvårplacerad när det kommer till passande åldersgrupp. Kanske är det bara en typ av människor helt enkelt som uppskattar den, lite oavsett ålder. Man skall heller inte låta den lite tråkiga(?) handlingen avskräcka en. En handling som kretsar kring Tour de France och gamla tanter. I detta fallet krävs det nog också en trailer: Les Triplettes de Belleviller (Trailer) 2003
