Utflykt i det röda / Week End (1967)
Skulle precis ta en tugga av min croissant då jag kom på att jag självklart måste skriva en filmrecension om en film som faktiskt är bra. Har sett så mycket skit den senaste tiden, så det får bli en gammal favorit. Och då jag höll i croissanten denna lördagskväll så föll ju självklart lotten på Utflykt i det röda, eller Week End som originaltiteln så fyndigt är. En av Jean-Luc Godards absoluta mästerverk från 1967, och en av mina absoluta favoritfilmer.
HANDLING: Det gifta pa
ret Corinne och Roland bestämmer sig för att åka ut på den franska landsbygden för att hälsa på Corinnes far som är mycket sjuk, och se till att hon ärvet större delen av hans egendom. Men påväg dit så blir paret involverade i en bilolycka och måste fortsätta sin resa till fots. Resan blir än mer händelserik när de blir vittnen till ännu fler bilolyckor, hånade av excentriska filosofer, sociala korsfarare och galna poeter.
Kan börja med att säga att som åskådare till denna film så måste man ständigt vara "på hugget", då man aktivt måste tolka det man ser. Annars så blir filmen bara till ett livlöst stycke abstrakt konst. En film som går under kategorin "allegorisk surrealistisk drama". Låter det som en aning pretantiöst? Ja, det kanske det är, men jag gillar det! Den har allt jag begär från en film och lite till. Med ingredienser som; Våld, socialism, snygga fransyskor, hippekannibaler, det ljuva 60-talet, härliga dialoger och snyggt kameraarbete så kan man ju liksom inte misslyckas. På tal om "snyggt kameraarbete", filmen är ju trots allt mest känd för sin nästa 10minuter långa trafikstockningsscen som är filmad i ett svep. Ses med fördel till slutet (och ja, det irriterande tutandet har en poäng)
HANDLING: Det gifta pa
ret Corinne och Roland bestämmer sig för att åka ut på den franska landsbygden för att hälsa på Corinnes far som är mycket sjuk, och se till att hon ärvet större delen av hans egendom. Men påväg dit så blir paret involverade i en bilolycka och måste fortsätta sin resa till fots. Resan blir än mer händelserik när de blir vittnen till ännu fler bilolyckor, hånade av excentriska filosofer, sociala korsfarare och galna poeter. Kan börja med att säga att som åskådare till denna film så måste man ständigt vara "på hugget", då man aktivt måste tolka det man ser. Annars så blir filmen bara till ett livlöst stycke abstrakt konst. En film som går under kategorin "allegorisk surrealistisk drama". Låter det som en aning pretantiöst? Ja, det kanske det är, men jag gillar det! Den har allt jag begär från en film och lite till. Med ingredienser som; Våld, socialism, snygga fransyskor, hippekannibaler, det ljuva 60-talet, härliga dialoger och snyggt kameraarbete så kan man ju liksom inte misslyckas. På tal om "snyggt kameraarbete", filmen är ju trots allt mest känd för sin nästa 10minuter långa trafikstockningsscen som är filmad i ett svep. Ses med fördel till slutet (och ja, det irriterande tutandet har en poäng)
Filmen brukar ses som Jean-Luc Godards mest radikala film. Ett virtuellt angrepp på det samtida franska samhället. En odyssé i anarki. En apokalyptisk skildring av ett konsumtionssamhälle som löpt amok... Week End har jämförts med Luis Bunuels Borgarklassen diskreta charm från 1972, vilken också skildrar borgarna som samhällets främsta fiende. Där framställs de som en parasitisk enhet som lever på arbetarklassens blod och svett. Week End har, precis som Borgarklassen diskreta charm, trots sina nästan 45år på nacken lika stor relevans idag som då. En stilbildande möjligtvis tidlös klassiker från när fransk film var som bäst.
För mig är det här en självklar fullpoängare. Jag föll för den här filmen som en fura när jag såg den första gången, och Godard var hädanefter en av mina absoluta favoritregissörer. Det är något magiskt med fransk film från den här eran, och Week End är den magin i nästan varje bildruta. 5 baguetter av 5 möjliga med andra ord. Se den!
För mig är det här en självklar fullpoängare. Jag föll för den här filmen som en fura när jag såg den första gången, och Godard var hädanefter en av mina absoluta favoritregissörer. Det är något magiskt med fransk film från den här eran, och Week End är den magin i nästan varje bildruta. 5 baguetter av 5 möjliga med andra ord. Se den!
Trackback
