Dags för en filmrecension igen, och denna gången så har jag bestämt mig för att filmen A Brand New Life (Yeohaengja) från 2009, skall få lite plats på bloggen. Detta är skådespelerskan Ounie Lecomtes regissörsdebut (förutom en kortfilm) och hon har även skrivit manus. Filmen är sydkoreansk (med franskt sammarbete), och genrén är drama. Handlingen är som följer:

Året är 1975 och den lilla flickan Jin-hee lämnas på ett katolskt barnhem, då hennes pappa önskar henne ett bättre liv genom att bli adopterad av någon annan (eller det är iaf den historian hon får höra, men det känns mer som om hennes styvmor har haft ett finger med i spelet av andra anledningar). Jin-hee vägrar dock hoppas på att hennes pappa skall komma och hämta henne igen. Hon känner sig utanför på barnhemmet pga detta, att hon är den enda som inte vill bli adopterad, men efter ett tag blir hon vän med en lite äldre tjej på 11år vid namn Sook-hee, som gör allt hon kan för att föräldrarkandidaterna skall välja just henne.

Kan börja med att säga att detta inte är en historia om en flicka på ett hemskt barnhem. Nej, här verkar det som om Lecomte har känt att det är intressant och sorgligt nog att barn skall behöva känna sig oönskade på det här sättet som skildras. Och visst är det sorgligt, men kanske inte så gripande som man hade hoppats, men det återkommer jag till lite senare.

A Brand New Life börjar fantastiskt bra. Vi får följa Jin-hee när hon med sin pappa köper nya fina kläder och beger sig ut på en resa där ändhållplatsen verkar vara en plats dit Jin-hee vill. Hon berättar för sin pappa hur mycket hon älskar honom och hon är lycklig, för hon vet inte än vad som komma skall. Pappan är dock kall. Vi får aldrig riktigt se hans ansikte, och kameran är ständigt riktad mot Jin-hee. Först när de kommit fram till barnhemmet så förstår flickan att hennes pappa har tänkt lämna henne, och först då får vi också se pappans sorgsna ansikte. Väldigt skickligt, rent hantverksmässigt skulle jag vilja säga, och jag förstår på en gång att det inte är något ploj jag kommer att få se.

Filmen fortsätter i lugnt tempo medan vi följer Jin-hee under hennes barnhemsvistelse, ett barnhem som är ovanligt (för att vara film) trevligt. Inga stränga nunnor och väldigt mild form av mobbning. Här har man helt enkelt lagt fokus kring känslan av att inte vara önskad, kring vänskap och om att kunna släppa taget och gå vidare med sitt liv. En rak, vacker, sorglig och lågmäld historia som trots att den utspelar sig i en tämligen grå miljö ändå ingjuter hopp hos den som tittar.
En stor eloge till Ounie Lecomte som väljer att skildra en sådan här historia, som i mångt och mycket är ett porträtt av ett deprimerat barn (Jin-hee). Och så även en eloge till barnskådespeleriet i denna film.

Med allt detta positiva sagt så kommer betyget ändå inte bli skyhögt. Känner att man inte tryckt ner känslopedalen ordentligt, och jag tappar faktiskt stundtals intresse. Man har nämligen inte något jättevackert foto att vila ögonen på under de långsammaste partierna, och jag känner också att kemin mellan Jin-hee och Sook-he inte riktigt finns där. Trots detta så tycker jag det är en jättefin långfilmsdebut, och jag ser fram emot att se mer av Ounie Lecomte i framtiden. Väl godkänt!