Kände att det var dags för en recension av en riktigt bra film igen. Denna gången faller lotten på en av mina absoluta favoritfilmer J'irai comme un cheval fou eller Jag ska löpa som en galen häst (som den så fint heter på svenska) från 1973. Regissören är ingen mindre än knashärlige Fernando Arrabal, som tyvärr bara gjort sju långfilmer, men desto fler teateruppsättningar.

Handlingen i Jag skall löpa som en galen häst är som följer:
Huvudpersonen Aden är misstänkt för mordet på sin egen mor. Under flykt från polisen söker han sig till öknen, där stöter han på en besynnerlig kortvuxen man vid namn Marvel. Aden imponeras över dennes kontakt med naturen och övertalar denne att följa med in till storstaden.

Nu är ju frågan hur jag skall börja. Hur skall jag bäst beskriva detta lilla mästerverk och mina tankar kring den? Jag kan ju börja med att säga att det är den enda film som har fått mig i vuxen ålder att utropa "Vi ser den en gång till!", när eftertexterna har dragit igång. Inte bara för att den var så tokigt bra, utan också för att jag inte riktigt förstod vad jag nyss hade sett. Jag trodde aldrig att en film som innehåller saker som mycket kiss, bajs, nekrofili, kön, tortyr och kannibalism blandat med civilisationskritik kunde vara något annat än äckligt. Nu kanske jag är härdad, men jag fick inte ens intrycket av att Jag ska löpa som en galen häst bara var en äckelfest. Det är inte ens det som har gjort att denna film etsat sig fast i mitt minne, och gjorde ett sådant stort intryck på mig. Nej, det är mer som en känsla som jag hade medan jag såg den som har levt sig kvar. Känslan av att jag sett någonting som egentligen inte borde finnas. Känslan av att jag sett något fantastiskt. Detta är nämligen inte bara ett chockkalas (om man är känslig), den har också andra fina egenskaper. Ingenting är nämligen lämnat åt slumpen, varenda bild, klipp, kamerarörelse, utdraget ljud osv, har sin plats. Sedan så går ju inte karaktären Marvel av för hackor heller, som är otroligt härlig sin avföringsfixering till trots (är ju iofs Arrabal man har att beskylla för allt bajs i filmen). Sedan får man inte glömma det fantastiska soundtracket också! En fulländad film helt enkelt som gör en lycklig. Jag skall löpa som en galen häst innehåller inte en enda tråkig minut. En kultfilm med mersmak som inte utan anledning för tankarna till Jorodowsky (Santa Sangre, Holy mountain m.fl)

Som om inte detta vore nog så är filmen en guldgruva om du är en sådan som vill sitta och tolka, hitta symbolik och mening bland allt märkligt som sker bland all surrealism. Vi har nämligen (som tidigare nämnts) det här med civilisationskritiken, som är lätt att urskilja bara från filmens handling. Likaså så finns tydliga syftningar till det gamla populära oidipuskomplexet. Man kan heller inte låta bli att uppmärksamma flörtandet med kristen symbolik och direkta kopplingar till Jesus och paradiset bl.a. Sedan får vi inte glömma homoerotiken. Härligt värre!

Ni märker att jag inte har någonting dåligt att skriva om filmen. Samtidigt så skall man vara införstådd på att detta knappast är en film för alla, men det känner man nog av lite själv. Men härifrån så blir det 5 dyngbaggar av 5 möjliga!

Känner också att det är befogat att bifoga ett litet klipp från filmen- Känner nämligen att jag brister i min förmåga att beskriva filmen, och jag tycker att klippet ger en ganska bra inblick i vad man kan vänta sig.