Drog igång ett litet Owen Wilson race nu på eftermiddagen. Ja, jag är en av dem som faktiskt tycker han är charmig och uppskattar honom trots hans enformiga rollprestationer. Lika mycket som jag inte beklagar mig över Chevy Chase exempelvis... Jag började med Midnatt i Paris (Midnight in Paris), Woody Allens senaste från 2011. En film jag faktiskt hade lite förhoppningar om skulle vara bra, trots att jag egentligen inte tycker Woody Allen har bjudit på mycket vettigt sedan 1997 med Harry bit för bit och inte på något riktigt riktigt bra sedan 70-talet med ett par undantag. Hur som helst så grundade jag mina förhoppningar på att jag som sagt faktiskt gillar Owen Wilson, och jag blev inte besviken.


Handlingen är som följer:
Gil (Wilson) är en författare som skall ändra bana från rätt framgångsrik manusförfattare till mer seriös författare genom sin novell som delvis är självbiografisk. Han och hans fru Inez följer med Inez föräldrar på en affärsresa till Paris, och Gil förälskar sig i staden och upptäcker nya sidor både hos den och sig själv.


Det vackra fotot får staden att framstå i sina bästa dagar, oberoende av tid på dygnet eller väderlek. Den här filmen sprudlar helt enkelt av kärlek till Paris och är som en enda lång reklamfilm. Midnatt i Paris är också lite av en snabbgenomgång av stadens betydande roll när det kommer till att husera stora konstnärer, filmskapare och författare genom tiderna, och har man vanlig allmänbildning så är det inte svårt att hänga med.

Själva handlingen i sig är väl iofs knappast speciellt nytänkande, Woody Allen har inte mycket nytt att komma med, utan kör lite i samma spår. Hela filmens budskap om att leva i nuet blablabla, känns ju lite sisådär, men trots detta så tycker jag att det fungerar förvånadsvärt väl. Iaf om man som jag gillar karaktärerna, och då inte bara Owen Wilsons (som lika väl kunde ha spelats av Woody Allen själv), utan en annan favorit är en ung Ernest Hemingway (spelad av Corey Stoll) som Gil stöter på då han färdas tillbaka i tiden. Jag skulle hängt med honom på storviltsjakt i Afrika vilken dag som helst, trots att jag egentligen inte hyser särskilt angenäma känslor inför jägare annars.

Jag köpte helt enkelt hela grejen med denna komedi och fann mig själv småle hela filmen igenom. Och eftersom den fick mig på sådant gott humör så är den värd (om än en väldigt svag) fyra.