Robotar, Andoider och Cyborgs i film under 80-talet.
Nu fortsätter vi listan från tidigare vid namn Robotar, Andoider och Cyborgs i film pre 80-tal med denna lista med filmer innehållandes människolika maskiner i olika former från det ljuva 80-talet. Väljer ut de bästa, med reservation för att jag glömt någon. Meddela mig gärna om detta i kommentatfältet så kanske det åtgärdas.
Nu kör vi:
Like t
ears in rain- Rutger Hauers egentliga stora genombrott i USA kom iom Blade Runner från 1981. För trots att Harrison Ford spelade huvudrollen så var det de inte alls lika stela replikanterna som stal showen. Eller hur var det nu, är Fords karaktär Deckard också en replikant? Svaret på den frågan kanske vi får nu när Ridley Scott har en uppföljare på G. Tills dess så får vi nöja oss med att se om denna fantastiska cyberpunk-film från det tidiga 80-talet.
Jag har för övrigt velat tatuera in Hauer från den där slutscenen hållandes i en duva. Tydligen skall han ha improviserat fram den där kända filmrepliken (like tears in the rain) själv. Det väljer jag att tro på.
After the fall of New York, eller 2019 - Dopo la caduta di New York som den heter på Italienska, för det är just en italiensk film som jag slänger in här i 80-talsgröten pga förekomsten av cyborgs. Filmen som är från 83 är sådär härligt B, och handlingen är inte särskilt orginell däremot är urförandet desto mer fantasifullt. Man skulle kunna kalla det hela för en cyber-western, och här snålas inte med laservapnen.
Sergio Martino, som har regisserat filmen, ligger även bakom en hel del annat skojsigt som är värt att kolla in. Kanske stöter ni på honom i en kannibalfilms-lista i framtiden.
Första Terminator-filmen kom ju 1984, året jag föddes. Ändå har man växt upp med den passande Arnold-gestalten i form av stel mordisk robot och namnet Sarah Connor är som etsat i hjärnan. Nu antar jag lite fräckt att alla har en liknande relation till filmen, eller iaf att alla har sett den. Så jag skriver inte så mycket mer.Tycker för övrigt att just Terminator, Blade Runner och Robocop har åldrats väldigt bra, trots att de är amerikanska 80-talsfilmer och trots att vi i princip lever i den tid som var filmernas framtid. Jaja, nu fortsätter vi...
På tal om att växa upp med något som kom på 80-talet, så är den tecknade transformers från 1986 faktiskt en film som håller än idag. Utan pråliga dataeffekter och ett överflöd av äckliga amerikaner som transformerserna av någon anlednning inte klarar sig utan, så är The Transformers bara ren och skär robotglädje med Optimus Prime i spetsen. Skall väl ses med fördel utan svenska röster skall tilläggas.
Handlingen är som följer (från filmtipset.se)
De onda Decepticons har lyckats erövra de goda Autobotsens hemplanet Cybertron. Ifrån två av Cybertons månar planerar nu Autobotsen, med Optimus Prime i spetsen, att återta sin hemplanet. Men ett hot större än alla Decepticons har just dykt upp...
Han var en robot, han var en snut. Han var en robotsnut. Ja, robotsnuten Robocop kom, såg och segrade under åttiotalet (1987 för att vara mer exakt). Ett årtioende då nästan all action var av action-komeditypen (kändes det som), så var Robocop annorlunda. Det är en gravalvarlig historia om en polis som blir skjuten till trasor av skurkar som han sedan kommer att jaga i form av robot, men med kanske lite för mycket av sina mänskliga drag kvar. Rå , snygg och härlig med en hel drös kassa uppföljare. Tvåan är dock sevärd... Äh, alla är sevärda. Robocop är ju så förbaskat snygg, för att vara en snut vill säga.
När japanerna gör robotfilm så kan det bli lika galet och härligt som i Tetsuo från 1989, där vi får vara med när en vanlig kontorsarbetare förvandlas till maskin/cyborg. Det är cyberpunk när det är som bäst och kanske spårar det ut först när mannens snopp byts ut till en stor borrmaskin, eller så är det bara helt underbart.
Regissören bakom Tetsuo, Shinya Tsukamoto har i mitt tycke dock lyckats få denna film att vara mer konst än konstig. Man kan t.ex inte låta bli att bli imponerad av detaljrikedomen, fantasin och de snygga stop motion-effekterna. Lägg så också på långt ifrån svårförstådd symbolik, så har vi ett litet konstverk i form av cyborgfilm från 80-talet.
Nu kör vi:
Like t
ears in rain- Rutger Hauers egentliga stora genombrott i USA kom iom Blade Runner från 1981. För trots att Harrison Ford spelade huvudrollen så var det de inte alls lika stela replikanterna som stal showen. Eller hur var det nu, är Fords karaktär Deckard också en replikant? Svaret på den frågan kanske vi får nu när Ridley Scott har en uppföljare på G. Tills dess så får vi nöja oss med att se om denna fantastiska cyberpunk-film från det tidiga 80-talet.Jag har för övrigt velat tatuera in Hauer från den där slutscenen hållandes i en duva. Tydligen skall han ha improviserat fram den där kända filmrepliken (like tears in the rain) själv. Det väljer jag att tro på.
After the fall of New York, eller 2019 - Dopo la caduta di New York som den heter på Italienska, för det är just en italiensk film som jag slänger in här i 80-talsgröten pga förekomsten av cyborgs. Filmen som är från 83 är sådär härligt B, och handlingen är inte särskilt orginell däremot är urförandet desto mer fantasifullt. Man skulle kunna kalla det hela för en cyber-western, och här snålas inte med laservapnen.Sergio Martino, som har regisserat filmen, ligger även bakom en hel del annat skojsigt som är värt att kolla in. Kanske stöter ni på honom i en kannibalfilms-lista i framtiden.
Första Terminator-filmen kom ju 1984, året jag föddes. Ändå har man växt upp med den passande Arnold-gestalten i form av stel mordisk robot och namnet Sarah Connor är som etsat i hjärnan. Nu antar jag lite fräckt att alla har en liknande relation till filmen, eller iaf att alla har sett den. Så jag skriver inte så mycket mer.Tycker för övrigt att just Terminator, Blade Runner och Robocop har åldrats väldigt bra, trots att de är amerikanska 80-talsfilmer och trots att vi i princip lever i den tid som var filmernas framtid. Jaja, nu fortsätter vi... 
På tal om att växa upp med något som kom på 80-talet, så är den tecknade transformers från 1986 faktiskt en film som håller än idag. Utan pråliga dataeffekter och ett överflöd av äckliga amerikaner som transformerserna av någon anlednning inte klarar sig utan, så är The Transformers bara ren och skär robotglädje med Optimus Prime i spetsen. Skall väl ses med fördel utan svenska röster skall tilläggas. Handlingen är som följer (från filmtipset.se)
De onda Decepticons har lyckats erövra de goda Autobotsens hemplanet Cybertron. Ifrån två av Cybertons månar planerar nu Autobotsen, med Optimus Prime i spetsen, att återta sin hemplanet. Men ett hot större än alla Decepticons har just dykt upp...
Han var en robot, han var en snut. Han var en robotsnut. Ja, robotsnuten Robocop kom, såg och segrade under åttiotalet (1987 för att vara mer exakt). Ett årtioende då nästan all action var av action-komeditypen (kändes det som), så var Robocop annorlunda. Det är en gravalvarlig historia om en polis som blir skjuten till trasor av skurkar som han sedan kommer att jaga i form av robot, men med kanske lite för mycket av sina mänskliga drag kvar. Rå , snygg och härlig med en hel drös kassa uppföljare. Tvåan är dock sevärd... Äh, alla är sevärda. Robocop är ju så förbaskat snygg, för att vara en snut vill säga.
När japanerna gör robotfilm så kan det bli lika galet och härligt som i Tetsuo från 1989, där vi får vara med när en vanlig kontorsarbetare förvandlas till maskin/cyborg. Det är cyberpunk när det är som bäst och kanske spårar det ut först när mannens snopp byts ut till en stor borrmaskin, eller så är det bara helt underbart. Regissören bakom Tetsuo, Shinya Tsukamoto har i mitt tycke dock lyckats få denna film att vara mer konst än konstig. Man kan t.ex inte låta bli att bli imponerad av detaljrikedomen, fantasin och de snygga stop motion-effekterna. Lägg så också på långt ifrån svårförstådd symbolik, så har vi ett litet konstverk i form av cyborgfilm från 80-talet.
Trackback
