Drive (2011)

Jag har aldrig riktigt gillat gangsterfilmer/maffiafilmer (med undantag för Gudfadern då förstås) pga att de nästan alltid kräver att man tycker det är lite häftigt med gangsters. Jag ser dem oftast som störtlöjliga psykopater och tycker det finns trevligare hjältar, anti-hjältar och ondingar på film att se upp till och beundra. Med detta sagt så såg jag den kritikerrosade Drive från 2011 nu i dagarna med Nicolas Winding Refn bakom kameran. Skall härmed skriva lite av vad man har att vänta sig av denna film:

Filmen börjar med en scen där huvudkaraktären, den namnlöse "föraren" (driver), agerar just förare åt ett par rånare som  vill ta sig från brottsplatsen på bästa möjliga sätt. Vår förare är nämligen professionell stuntman och racingförare och är hur bra som helst, och med en anonym upptrimmad bil och en polisradio så lurar han bort polis efter polis.
Väl hemma igen så märker vi snart att det kommer vara en kvinna med i bilden, hans granne närmare bestämt vid namn Irene, som med sin son är gräsänkling då hennes man sitter i fängelse. Scenerna dem emellan är fåordiga men talande och visst märker man att någonting är på G. Men precis då det är påväg att hetta till så kommer hennes man tillbaks från fängelset. Han verkar vara en rätt så ok snubbe och fattar även han tycke för "föraren" och söker hans hjälp när det kommer till ett rån han måste utföra för att betala en skuld från fängelset till några hårdföra gangstrar. För att skydda kvinnan föraren är förälskad i (hans granne Irene alltså) och hennes son, så går han med på det hela. Men det skulle han aldrig gjort...



Detta låter som en rätt simpel och vanlig handling, men filmen är långt ifrån simpel och vanlig. Tvärtom så bjuds vi på stundtals magisk och oerhört stämningsfull berättarteknik med karaktärer med ett ordentligt djup. Actionscenerna är sådär härligt äckelråa, och man bryr sig faktiskt om hur det hela kommer sluta, och det finns faktiskt ett beundransvärt överraskningsmoment i slutet som man inte är van att se, vilket jag kommer spoilra längst ner så ni kan undvika det om ni inte sett filmen.

Det negativa med filmen är dock först och främst det jag nämnt i början av recensionen. Jag tror dock med ganska stor säkerhet att det inte alls är meningen att gangstrarna skall vara "coola killar" i så stor utsträcning som i många andra liknande filmer. Drive är mer mångbottnad än så, och när vår "förare" spårar ur från blyga/timida justa killen till en hänsynslös mördarmaskin med en hel del övervåld i sig, så dalar ens sympatier avsevärt (mer i spoilern längst ned).
Sedan har den visst problem med castingen. För visst David Cranston är väl trevlig, men har man sett honom i Malcom in the middle, så har han ju liksom noll trovärdighet i en sådan här film. Och missförstå mig rätt (jag diggar fakiskt honom), det finns en anledning till varför Ron Perlman har spelat i B-filmer de senaste 30åren. Att han är med rimmar dock väl med valet av musik (vilken jag gillar) som är minst sagt 80-talsinfluerad.
Sedan så är slutet urbota dumt.

Med allt detta sagt så får Drive en mycket stark trea av mig. 3 racingbilar av 5 möjliga helt enkelt.


Spoiler: En härlig fin och kul grej med denna är att "förarens" kärlek, grannen Irene, ändamålet för filmens romantiska element slutar "olyckligt". Efter att Irene får ta del av hans övervåld på en gangster i en hiss, så väljer hon att ta avstånd från honom. Och i slutet slår man fast detta genom att hon väljer att inte knacka på hans dörr. Kanske visste vår förare detta då han kysste henne sekunderna innan han tog tag i gangstern som stod bredvid dem i hissen, genom att stampa på hans huvud en sisådär 20ggr när han redan låg ner. En psykopat med lite insikt är dock ovanligt.


Namn:
Kom ihåg mig?

Mail:

Blogg:

Kommentar:

Trackback